Den 20 november är det 40 år sedan Franco avled. Precis en månad senare kommer landet att hålla sitt tolfte allmänna val sedan övergången till demokrati och det första allmänna valet sedan Felipe VI blev kung. Av Ola Josefsson
Twitter: @JosefssonOla

Spanien, euro-områdets fjärde största ekonomi, håller allmänna val den 20 december. Spaniens BNP är dubbelt så stor som Nederländerna som ligger på femte plats. Tillväxten i Spanien ligger på 3,1 procent vilket är tre gånger mer än i Frankrike och Italien. Bland europeiska politiker beskrivs Spanien som ”mönsterelev” eller ”förebild”. På hemmaplan är tongångarna betydligt svalare.

Regeringar under/efter ekonomiska kriser är i regel inte populära på hemmaplan och blir ofta bortröstade. Hårda åtstramningar, reformer och besparingskrav gör att stödet hos opinionen viker. Rajoy-regeringen fick absolut majoritet när spanska folket röstade bort Zapatero/Rubalcaba och PSOE 2011. Den nya regeringen fick ta över ekonomisk kris och skenande arbetslöshet som 2013 passerade 6.200.000 personer.
Det fortsatte med korruptionsfallen Gürtel, Bárcenas, Púnica och Rato – och katalansk separatism. Vi har fått se två ministrar kasta in handduken; Ana Mato, efter Gürtel-härvan och Alberto Ruiz Gallardón, i samband med en ny abortreform.

Det har gått fem år sedan som fruktade män i svarta kostym från Europakommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden tågade in i euro-områdets krisländer, och med ”yxan” skulle bringa ordning i de offentliga finanserna som hade löpt okontrollerat. För Spanien handlade det om nedskärningar/skattehöjningar på totalt 8.900 miljoner euro.

Bryssel befarar att valresultaten i de länder som tidigare fått ekonomisk hjälp kan undergräva en fortsatt återhämtning. Det talas om osäkert politiskt läge. Inte bara i Grekland (val 20 september), Portugal (4 oktober) utan även i Spanien (20 december) och Irland (2016). Valkarusellen snurrar i de tidigare krisländerna PIGS.

När Spanien håller allmänna val den 20 december så är det ett nationellt val men det följs av en hel union inte minst i Bryssel som är livrädda för att landet får en regering som kastar de senaste årens reformer överbord och i stället låter ekonomin löpa okontrollerat.
Det är många överlag som känner oro, ängslan, tvivel, osäkerhet och ovisshet. Vid ett osäkert politiskt läge är Spanien ett tillräckligt stort land för att skaka om den bräckliga ekonomiska återhämtningen i Europa.

Vid de tre senaste valen, Europaparlamentet, regionalt och lokalt, har Spaniens dominerande tvåpartisystem skakats. Ett troligt scenarie vid det allmänna valet i december blir att det största partiet inte kommer över 30 procent i väljarstöd vilket skulle bli första gången i landets historia. Senast det segrande partiet fick ett lågt resultat var 1977 då UCD bara fick 34,4 procent av rösterna. En opinionsundersökning i oktober från GAD3 visade att PP skulle få 27,7 procent och PSOE 21,8 procent.

De två största partierna, Partido Popular och PSOE, ligger på gränsen till att få hälften av rösterna. Vilka allianser, överenskommelser och pakter kan vi komma att se i Spanien? Får vi se en center-höger-regering eller blir det en center-vänster-regering?

Konservativa Partido Popular och liberala Ciudadanos skulle tillsammans kunna få majoritet, en center-höger-regering. Men om de kan få till ett samarbete är mera osäkert. Ciudadanos har svårt att se ett samarbete med Partido Popular så länge partiledaren heter Rajoy. Och vid tv-utfrågningen den 26 oktober sa Rajoy att han inte tänker lämna posten som partiledare. Det blir först aktuellt om PP förlorar valet och får lämna regeringskansliet Moncloa.

Sedan i somras är Ciudadanos det enda parti med ökat opinionsstöd. Partiledaren Albert Rivera har sett stödet öka med fem procent på tio månader för Ciuadadanos som startade som regionalt parti i Katalonien. Stödet ligger på mellan 15 till 18 procent i undersökningar. Ciudadanos vill genomföras en ”andra övergång” och ersätta den ”gamla vänstern” (PSOE) och den ”gamla högern” (PP) med den ”nya centern”.

På vänsterkanten ser det splittrat ut. I oktober anklagade protestpartiet Podemos partiledare, Pablo Iglesias, det största oppositionspartiet, PSOE, för att kopiera deras partiprogram: ”Det är märkligt, för ett och ett halvt år sedan kallade de oss för populister. Nu kopierar de våra idéer” sa Iglesias med adress PSOE:s partiledare Pedro Sánchez. ”Det är bättre att rösta på originalet än att rösta på kopian. Folk kommer inte att lita på socialdemokraterna bara för att Sánchez slänger slipsen och rulla upp ärmarna under valkampanjen…” tillade Iglesias torrt.

Att det skulle komma till ett samarbete mellan PSOE och Podemos, en center-vänster-regering, är högst osäkert. Podemos har tagit röster i första hand från PSOE som tidigare betraktades som det statsbärande partiet i Spanien. Men sedan dess har partiet kollapsat. Om oktober månads opinionsläge står sig skulle PSOE få 84 mandat vilket kan jämföras med 110 (2011) och 169 (2008) vid de senaste allmänna valen. Så länge Podemos dränerar PSOE på väljarstöd blir aldrig partiet störst igen.
Eller blir det en allians mellan Förenade vänstern Iquerda Unida och Podemos. Men om det räcker till att bilda regering är högst osäkert. En sådan allians skulle ge huvudvärk i Bryssel.

Så vem dansar med vem efter valet den 20 december? Ingen. Det mesta pekar på en minoritetsregering i Spanien med det parti i förarsätet som fått flest röster. Det kommer att bli den svagaste och minst handlingskraftiga regeringen på 40 år.