Jag har haft en fantastisk jul och nyår. För andra gången sedan jag fick sitta med vid ”vuxen-bordet ” har jag upplevt en dopp,-skink och julklappsfri jul. Av Hans G
e-post: hansgmijas@gmail.com

Men med gran och glitter. Det var en befrielse. Lugnt och fint kunde man ägna sig åt en liten sillbit, en OP och en källarsval öl. Senare följt av lite skaldjur och väl kyld Chablis. Inte heller behövde man sitta och himla med ögonen åt robotdammsugaren som surrar omkring som en bålgeting eller den nya Caffe Latte-kokaren som lever ett eget hemligt liv och blinkar och står i som en DC-nåntings cockpit.

Eftersom jag numera dessutom begåvats med svensk TV kunde jag återigen skratta högljutt åt Piff och Puff och Kalle Ankas fotosafari trots att man sett dom otaliga gånger förut. Det var i alla stycken en minnesvärd jul. Och vädret var ju vad det var. Ibland är livet rättvist.

Så har vi då kapitlet nyår
Vi skriver den 15 januari och alla nyårslöften är redan brutalt och hänsynslöst brutna. De första rök redan på nyårsdagen. När man vaknar på morgonen med käften full av snus, eftersom man lovat att aldrig mer röka, slås man av eftertankens kranka blekhet. Eller rättare sagt, man slås av årtiondets bakrus eftersom det blev bra mycket för mycket cava under kvällen och natten och dessutom lite vickning på småtimmarna i sällskap med kamrat OP. Ett sista dödsföraktande svanhopp som fick verkmästaren att packa och gå hem.

Så därför sitter man nu, vid 11-tiden på nyårsdagen, insvept i morgonrocken ute på terassen och försöker rekapitulera händelseförloppet. Till hjälp har man ett paket Lucky Strike, en pilsner och en rejält tilltagen Fernet Branca. Så löftena att aldrig mer röka och att aldrig dricka sprit före klockan fem på eftermiddagen har åkt all världens väg.

Precis som alla andra år har man fått rött kort och förpassats till svikar-bänken. Men man är inte ensam, på den bänken är det fullsatt, för att inte säga knök-fullt. Där sitter alla som i övermod lovat guld och gröna skogar. Bantare, motionärer, vegetarianer, nyktra alkoholister och allsköns löskefolk. Alla har ett gemensamt – dåligt samvete.

Veckan efter nyår är det förenat med livsfara att ge sig ut på byns gator. Där vimlar det av kärringar och gubbar vilt viftande med sina gå-stavar med sylvassa spetsar. Men nu är faran över. Stav-motionärerna har reducerats från en flod till en rännil. Så mycket för att leva ett sunt liv under det nya året.

För att nu inte tala om mat. Löftet att gå ner minst tio kilo innan sommaren förenklas givetvis genom att byns gym har extrapris och att varenda vederhäftig veckotidning publicerar mängder av bantningsråd och tips om allehanda mirakel-dieter. Veckorna efter nyår kunde man höra hur kilona rasade i takt med att det dracks mineralvatten och knaprades salladsblad. Men nu är allt i sin ordning igen. Nu är det friterat och köttstuvningar som gäller igen. Banta kan man göra en annan dag, det är ändå ett bra tag tills bikinin och badbrallorna skall knös på.

Själv har jag gjort det enkelt för mig den här gången, nästa år behöver jag inte sitta på bänken. Jag gör precis som Mariano ”ahoj med R framför”. Att aldrig vare sig lova något bestämt eller något som kan ställa till med problem när det skall genomföras. Så jag har lovat att: Inte lämna SD i fred, inte sluta grogga och inte börja jogga, aldrig betala Acosols räkningar i tid, hålla ett öga på borgmästaren och att ta min dagliga pilsner nere hos Juan på ”El Niño”. Det borde ju inte bli några större problem så jag känner mig trygg inför det nya året.

Saludos amigas/os
Må väl och ta hand om er.