Denna månad fortsätter berättelsen om Spanien under diktatorn Francisco Franco. Vi kommer att titta närmare på hur hans styre skiljde sig från andra auktoritära stater, hur samhället förändrades under honom och vad som hände när han dog.
Som vi berättade i förra månadens nummer var Spanien ett mycket auktoritärt land under Franco. Hans parti, Falangisterna, blev kort efter högerns seger i inbördeskriget det enda tillåtna. Franco kunde själv ändra de flesta av landets lagar helt på egen hand. Detta kan jämföras med andra samtida diktatorer, som Adolf Hitler och Joseph Stalin, som i alla fall behöll ländernas parlament. Även om dessa mest hade en formell funktion.
Läs mer: Åren under Franco – del 1
Francos styre kallades av historikern Stanley G. Payne för “det mest godtyckliga i världen”.
Regent på livstid
Staty av Franco till häst i Santander som togs ner 2008.
En av högersidans stora drivkrafter under kriget var att återinföra monarkin och 1947 gjorde man just detta. Men på grund av den ansträngda relationen till kronans rättmätiga arvtagare, Juan av Bourdon, såg Franco till att tronen förblev tillfälligt tom. Istället gjorde han sig till regent på livstid. Han skulle styra landet fram till sin död för att sedan överlämna makten till en monark som han valde själv.
Kolonialism
Francos dröm och stora förhoppning för Spanien var att landet återigen skulle bli en storspelare på den internationella scenen och man arbetade hårt för att behålla kontrollen över sina sista koloniala erövringar. Detta visade sig dock omöjligt på grund av väpnat motstånd och internationella påtryckningar.
Man förlorade flera områden i Nordafrika från mitten av 1950-talet och framåt och 1975 tappade man slutligen kontrollen av spanska Sahara till Marocko.
Efter påtryckningar från FN släppte man även sin kontroll över Ekvatorialguinea som blev självständigt.
Nationalism
Under åren som Franco styrde försökte han skapa en stark nationell identitet. Allt sådant som han såg som spanskt, exempelvis tjurfäktning och flamenco, främjades medan traditioner som inte ansågs spanska förtrycktes. Däribland flera inhemska regionala seder. Alla kulturella aktiviteter censurerades och kunde förbjudas om de ansågs vara problematiska.
Falangistpartiet blev snabbt det enda tillåtna efter inbördeskriget.
Franco tillät ingen autonomi för landets olika regioner. Istället fanns endast centralregeringen som stiftade alla lagar för hela landet. Detta gjorde att flera av landets invånare kände sig ignorerade då regionala behov ofta helt åsidosattes. Landet blev också mycket ojämlikt när det gällde kvalitet på skolgång, tillgång till sjukvård och utbyggnad av transportmöjligheter. Ekonomiskt starka regioner som Madrid, Katalonien och Baskien gick bra medan platser som Extremadura, Galicien och Andalusien lämnades efter.
Även språket blev en viktig punkt för att skapa nationella enighet. Under den tidigare republiken hade baskiska, galiciska och katalanska alla erkänts som officiella språk i landet men detta drogs nu tillbaka. Nu blev spanska det enda språket som fick läras ut i skolor och användas för alla typer av juridiska och officiella dokument. Trots att miljoner spanjorer i första hand talade något annat. Det blev i stort sett helt olagligt att trycka några publikationer på andra språk men många fortsatte att göra det i smyg.
Religion
Franco var en mycket aktiv och troende katolik. Under sina år vid makten kom kyrkan att bli ett viktigt verktyg för att kontrollera befolkningen. Man drog tillbaka processen att sekularisera landet som pågick under republikåren och katolicismen blev statsreligion. Detta innebar bland annat att borgerliga vigslar som gjorts tidigare inte längre var giltiga.
Franco möter representanter från den katolska kyrkan.
Samma år som andra världskriget bröt ut fick kyrkan i uppgift att utföra en typ av polisarbete mot befolkningen. Flera anställningar krävde också ett intyg om “gott uppförande” från en präst. Enligt historikern Julian Casanova hade kyrkan “en central roll i att styra folket” och mer makt än de någonsin kunnat drömma om.
Kyrkan fick kontroll över alla landets skolor och såg till att alla lärare som inte sympatiserade med Francos styre fick lämna sina tjänster. Man såg också till att endast ”rättrogna” fick arbeta som föreläsare på spanska universitet.
Barn som förlorat föräldrar som stred på vänstersidan under inbördeskriget togs alla in på barnhem som styrdes av präster. Där fick de lära sig att deras föräldrar hade begått grova synder som de inte kunde sona. Många av dem tvingades att tjäna kyrkan.
Kvinnorna under Franco
Kvinnor hade fått rösträtt i Spanien under åren som republik och även fått juridisk status som fullvärdiga medborgare. De kunde då arbeta under samma omstädngiheter som män och abort legaliserades. Allt det kom nu att förändras.
Den katolska kyrkans syn på kvinnor som underordnade män innebar ett stort steg bakåt. Alla spanska kvinnor tvingades nu till sex månaders tjänstgöring i falangistpartiets kvinnogren där de bland annat fick officiel förberedelse för mödraskap tillsammans med annan politisk indoktrinering. Nu skulle kvinnan ta på sig en traditionell roll, det vill säga att vara en god dotter och syster samt en trogen fru som tjänade familjen. Inget mer och inget mindre. Deras liv var under full kontroll av deras närmaste man. Lagarna blev mindre stränga under åren men det dröjde fram till 1970-talet innan en kvinna kunde öppna ett bankkonto utan en underskrift från hennes fader eller make.
Motstånd
Även om Franco styrde landet med järnhand, främst som överbefälhavare över armen som kunde bevaka befolkningen och genom att hans parti hade full kontroll över media, fanns det motstånd.
På 1950-talet utspelade sig flera studentdemonstrationer och arbetare strejkade. Under åren 1958 och 1959 försökte vad som återstod av det kommunistiska partiet skapa en enad front som kunde gå emot Franco men den misslyckades.
Under årtiondena som Franco styrde lättades en del av lagarna och repressalierna för oliktänkande blev mindre hårda. Men han satt kvar som envåldshärskare fram till sin död 1975. Han hade då bestämt att kung Juan Carlos I skulle efterträda honom och hoppades att han skulle fortsätta på samma spår. Den nya kungen valde istället motsatt riktning och la Transición, Spaniens återgång till demokrati, inleddes.
På beslut av den nya kungen begravdes Franco i monument Valle de los Caídos. Hans kropp flyttades dock därifrån 2019.
Eftermäle
Synen på Franco delade det spanska folket under diktaturen men idag är den generellt negativ. De allra flesta statyer av honom har tagits ner och 2004 godkändes en kommission för att upprätta värdigheten för hans offer.
Franco är särskilt illa omtyckt i Baskien och Katalonien på grund av sin restriktiva politik när det gällde att förbjuda deras språk. Dessa regioner var också de som visade störst motstånd till regimen då han var vid liv.
Pacto del Olvido
För att försöka gå vidare och läka såren från inbördeskriget och den efterföljande diktaturen ingick Spaniens höger- och vänsterpartier Pacto del Olvido – pakten att glömma.
Franco begravdes i monumentet Valle de los Caidos (de fallnas dal) men hans kropp flyttades därifrån i oktober 2019.
Därigenom kom man överens om att inte direkt konfrontera 1900-talets politiska arv för att istället kunna blicka framåt mot ett mer enat Spanien. Inga fingrar skulle pekas och ingen skuld bäras för vad som hände under inbördeskriget eller åren som följde.
Idag råder det olika uppfattningar om pakten. Många historiker pekar på att den, där och då, hjälpte demokratiseringsprocessen. Men samtidigt innebar den att flera personer slapp undan ansvar för allvarliga brott mot mänskligheten. Paul Preston påpekar att Franco under sina årtionden vid makten hann etablera sin egen sanning över landets historia som hindrar dagens Spanien från att “titta på sin våldsamma historia på ett öppet och ärligt sätt”.
Så sent som 2006 ville omkring 60 procent av spanjorerna se en färsk utredning om inbördeskriget.
