I våra två senaste nummer berättade vi om det spanska inbördeskrigets anledningar och skeenden.
Denna månad fortsätter vi med att kartlägga epoken som följde – diktaturen under inbördeskrigets segrare Francisco Franco.
Efter att högermakterna vunnit inbördeskriget och förkunnat det nya styret år 1939 hade Franco storslagna planer för Spanien. Hans mål var att återupprätta nationen som kolonialmakt och en storspelare på den globala scenen. Men faktum var att landet var i mycket dåligt skick efter de interna striderna. Folket var fortfarande djupt splittrat och ekonomin körd i botten. Den nya regeringens position blev än mer instabil efter att andra världskriget bröt ut.
Francisco Franco styrde Spanien med järnhand efter att han kom till makten 1939.
Franco var sympatiskt inställd till Adolf Hitler och hans allierades idéer om en ny världsordning och hade ju fått militärt stöd av både Nazityskland och det fascistiska Italien för att komma till makten. Trots detta valde Franco att Spanien skulle vara neutralt i kriget som snart pågick över i stort sett hela Europa.
När Tyskland senare ockuperade Frankrike, våren 1940, såg Franco en chans och en anledning att ändra sig. Under hösten samma år hade han ett möte med Hitler i franska Hendaye. Där meddelade han att Spanien var villigt att gå med i kriget på axelmakternas sida om Tyskland lovade resurser för att hjälpa Franco i sina koloniala aspirationer samt gav – i stort sett – hela Frankrike till Spanien. Huruvida Hitler inte ville eller kände att han inte kunde gå med på detta är oklart men inget kom av deras diskussioner och Spanien förblev neutralt tills kriget var slut.
Denna neutralitet blev nyckeln till att Franco kunde behålla sitt grepp över Spanien och förbli diktator medan de andra fascistiska makterna i Europa föll.
Åren efter kriget
I stort sett direkt efter att andra världskriget tog slut bildades FN. Till en början fanns 51 nationer med men Spanien frystes ut. Franco var illa omtyckt på global nivå och Spanien kallades av många för “den sista fascistiska diktaturen”.
Även om Spanien förblev neutralt under andra världskriget firades Tyskland framfart av Francos parti år 1941. (Bild: GureGipuzkoa)
Spaniens relation med den övriga väst- världen mjuknade dock en hel del när kalla kriget trappades upp. Francos roll under inbördeskriget gjorde att allt fler nu betraktade honom som en framstående antikommunist. 1953 ingick Spanien en militärpakt med USA och två år senare släpptes man in i FN.
Inrikespolitik
Efter att Francos styrkor vann inbördeskriget blev hans parti snabbt det enda tillåtna i landet och han hade själv i stort sett kontroll över allt som skedde. Enligt historikern Stanley G. Payne hade inte ens Hitler eller Joseph Stalin lika mycket av makten helt i sina egna händer.
Synen på Franco i det egna landet var mycket delad. Hans följare såg på honom som ett helgon sänt från gud för att skydda landet från fattigdom och kaos. De köpte med hull och hår den nya regeringens beskrivning av inbördeskriget som ett korståg mot bols- jevism och för beskyddandet av den kristna världen. Mycket på grund av att regeringen hade full kontroll över alla media i landet. Inget fick publiceras utan att först granskas av makten och alla tidningar var tvungna att skriva artiklar på beställning av styret.
Till en början motsatte sig Franco den fria marknaden som präglade övriga västvärlden men snart tilläts konkurrens för dess möjlighet att främja ekonomisk tillväxt. Men landet förblev mycket auktoritärt.
Bland de förtryckta fanns kommunister, liberaler och allt däremellan. Gatorna patrullerades av poliser och militär.
Under Francos styre begicks flera människorättsbrott. Fler än 190 koncen- trationsläger etablerades där mellan 200 000 och 400 000 meningsmotståndare avrättades.
Nästa månad ska vi titta närmare på vad som karaktäriserade livet under Franco och hur hans diktatur särskilde sig från andra. Och hur den till slut kom till vägs ände.
