Spanien just nu – hur kunde det gå så fel?

I slutet på maj månad hade Spanien 27.127 bekräftade dödsfall i covid-19. Totalt 239.429 har testats positivt. Det betyder att Spanien är ett av de mest drabbade länderna i världen. Hur kunde det gå så snett i ett av världens friskaste länder? Av Ola Josefsson
På Twitter: @JosefssonOla

Jag har tidigare skrivit om HALE-värdet (Health-Adjusted Life Expectancy) eller antal friska år under ett liv. För inte så länge sedan konstaterade den brittiska läkartidningen The Lancet att befolkningen i Spanien har fler friska levnadsår, 70,9 år, jämfört med andra länder.

Under 2020 väntades Spanien komma upp jämsides med Japan där man i genomsnitt lever längst i världen. Men våren 2020 gick någonting fel och i maj rapporterades det att genomsnittsåldern i förväntad livslängd har sjunkit i Spanien med 0,71 på grund av Covid-19. Bara Storbritannien och Brasilien visar större tal i förkortad livslängd och för Sverige är siffran 0,65, mer än i Italien.

Det finns många frågor och få svar efter Covid-19. Och egentligen vet vi inte så mycket. Skäl nog att tillsätta en oberoende coronakommission eller en sanningsutredning om Spaniens hantering av pandemin.
Inte minst för att kunna möta framtidens pandemier, också för att lindra effekterna av den akuta ekonomiska och sanitära krisen.

Minst 19.175 dödsfall på landets äldreboenden oroar. Det är lika många som om en fullsatt Airbus 320 skulle störta i Spanien varje dag, i tre månader, och samtliga skulle omkomma.
I skrivande stund pågår inte mindre än 361 utredningar av åklagare när det gäller antalet dödsfall vid äldreboende i Spanien. ”Det finns äldre som lämnades för att dö. Åldern är inget skäl till att dra in på livsnödvändig vård”, säger en åklagare.

Kommer Sánchezregeringen att föreslå en coronakommission? Det är känsligt. Vid en presskonferens jämförde han Spaniens bekämpning med USA och delstaten New York och konstaterade att ”vi har färre fall och har lyckats bättre”.
Han utlämnade helt Grekland (2.915), Frankrike (151.000), Italien (232.248) eller Portugal (32.203) när Spanien hade 239.429 smittade. Eller 27.127 döda när Grekland bara redovisar 175 avlidna i covid-19.

Det har funnits brister i öppenheten. Från början riggade presskonferenser med frågor från media inskickade på förhand. Därefter brist på insyn och förnekelser i ”affären Guardia Civil” där gendarmer varnade regeringen för coronaviruset inför manifestationen i Madrid med anledning av internationella kvinnodagen.

Coronaviruset var i omlopp tidigt i Spanien. Redan den 10 februari publicerades ett dokument där det varnades för Covid-19. Regeringen har agerat vårdslöst och försumligt. Chefen för Spaniens akutsjukvård, Fernando Simón, som medverkat dagligen på tv sedan mitten av mars, var en av författarna till dokumentet.
Simón deltog vid en presskonferens 23 februari och berättade att coronaviruset inte fanns i Spanien. Landet hade fram till dess två konstaterade fall som enligt honom var importerade.

En studie vid Instituto de Salud Carlos III visar att coronaviruset redan cirkulerade i Spanien i mitten på februari och kom in i landet via minst 15 vägar.

Spanien reagerade långsamt. Tyvärr upprepas det vid kriser och med regeringschefer med partibok (S). Spanien har en förmåga att sätta krokben på sig själv.
Vem minns inte korroptionskrisen i Spanien på 1990-talet. Landet hamnade i djup kris efter Spanienåret 1992. Bubblan sprack. Bankdirektörer på rymmen och Guardia Civils högste chef var efterlyst. Det tycktes som att regeringschefen Felipe González (S) satt och såg på.
Så den ekonomiska krisen 2008 då partibroder José Luis Rodríguez Zapatero (S) hävdade att det gick bra för Spanien. Hela världen var i kris, men inte Spanien. Varför trycka på bromsen, vi fortsätter att gasa.

Gasade, det gjorde Spanien även den här gången när Covid-19-pandemin slog hårt mot Italien. Då arrangerades internationella kvinnodagen 8 mars i Madrid med över 120.000 feminister.

Precis som efter den ekonomiska krisen när Spanien ingick i PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) och fick ekonomisk hjälp från EU så upprepas följande: (S)ánchezregeringen går till EU med mössan i hand och ber om stödpaket.
Den här gången kan det bli 140,4 miljarder euro för att stimulera ekonomin efter covid-19-pandemin. Av dessa är 63,1 miljarder euro i form av lån som måste återbetalas.

Covid-19-pandemin har inte brytt sig om nationsgränser. Land efter land har virustätat sina gränser trots att samtliga länder har samma fiende att slås mot. Olika vägval har tagits som har byggt på individers rädsla och osäkerhet.
Vilket vägval som har lyckats bäst är svårt att i skrivande stund redogöra för. Och vilket vägval som kommer att visa sig vara bättre för ekonomin.

Samma fiende alltså, trots det har grannländer haft en uppenbar svårighet i att samla sig till en gränsöverskridande kamp. Så har det varit i Norden och så har det varit i Sydeuropa och på Iberiska halvön där Portugal snabbt och resolut stängde sin gräns mot Spanien.

Världshälsoorganisationen WHO som ska vara en samlad kraft har blivit en splittrad organisation där den störste bidragsgivaren, USA, har tagit bort sin hand.
Nationer har sina egna metoder men kan inte på egen hand besegra corona. Det tycks som att vi är på väg att glida in i en allt mer splittrad värld och frågan är om det mänskliga samhället har tagit till sig lärdomar för att möta framtiden efter pandemin.

Detta var ju inte första gången. Ebola, zika, svininfluensan, fågelinfluensan, Chikungunyafeber, SARS-1 (2002), MERS-CoV (2012) och nu SARS-CoV2. Vad kommer härnäst?