Trots prisökningar inför sommaren 2025 som skulle öka intäkter och omsättning vid serveringsställena så blev det i stället lägre intäkter än väntat.
Generellt lade besökarna fem euro mindre per person under högsäsong, juli-augusti, trots högre priser. Fem euro är en siffra som du kan multiplicera med antalet besökare som serveringsställen tar emot dagligen under tre sommarmånader. Då handlar det om ett bortfall på 100 000-tals euro.
Turister går ut som tidigare, men nu är de mer prismedvetna. Om de tidigare beställde tre rätter att dela, beställer de nu bara en.
”I år lämnade de sina checkhäften hemma och kom med växelpengar” sammanfattar en entreprenör sommaren med en gnutta ironi.
Vid serveringsställen låg inflationstakten på fyra procent i juli och 4,6 procent i augusti jämfört med samma månader ifjol. Det är betydligt högre än de 2,7 procent som gäller för varukorgen eller levnadskostnader i allmänhet.
Färska siffror över försäljningen vid serveringsställen visar ett tapp på upp till tio procent, även om siffrorna kan variera beroende på område. Konsumtionen har ökat något i Málaga stad men minskat i inlandet och i områden som vanligtvis har en högre andel inhemska turister.
Presidenten för sammanslutningen av Málagaprovinsens serveringsställen, Javier Frutos, bekräftar nedgången i konsumtionen. Förväntningarna har inte infriats. Tillväxten bromsar in.
Det är inte bara prisökningar som ligger bakom nedgången. Vi har haft 16–17 dagar med värmeböljor och det påverkar konsumtionen på utomhusterrasser, säger Frutos.
Färre spanska turister är något som oroar serveringsställena. Privatekonomin är inte lika stark som tidigare vilket påverkar konsumtionen bland spanska turister.
Spanska turister spenderar normalt under hela dagen. Från det att de kommer till stranden till långt efter middagen vid midnatt på sommaren när det är som varmast. Så sent äter i regel inte utländska turister.
Så när spanska turister uteblir, då märks det.
Vi som har varit bosatta på Solkusten ett antal år är bättre på att syna och ifrågasätta vad vi egentligen får. Vi sväljer inte vad som helst.
Espeto de sardinas betraktades tidigare som fattigmansmat. Så är det inte numera. Krönikören Javier Recio i Diario Sur berättade nyligen att han hade beställt det klassiska sardinspettet vid en chiringuito i Marbella.
Det var ingen exklusiv strandklubb. Inte någon tjusig restaurang. I stället en ganska sliten anläggning med plaststolar och pappersdukar.
Javier gjorde en jämförelse med att i Málaga hade han köpt ett kilo sardiner eller ”manolitas” som man säger i Málaga, för 4,50 euro.
Strandbaren tog 14 euro är inte ensamma på västra Costa del Sol som har orimliga priser för rätter som normalt är billiga. Dessutom skriver Javier att sardinerna var torra och nästan brända.
Vi är några stycken som har gjort liknande betraktelser i Nådens år 2025.
I samband med Davis Cup-matchen Spanien-Danmark i Marbella gick några danskar, bosatta öster om Málaga, ner till havet och satte sig vid en bar. En liten kaffe plus vatten kostade 16 euro.
En av danskarna frågade mig: Är det denna plats de kallar för Golden Mile? Ja, svarade jag och skrattade medan vi skakade på huvudet.
Tio euro för hackade tomater med lite tonfisk. Krav på att betala för bröd som du inte beställt. Eller vad sägs om 60 euro för en Lubina som troligtvis inte var fångad vild utan odlad.
Eller ta detta när servitören erbjuder dig ”marisco de la bahía”, skaldjur från bukten eller viken och inte kan berätta vilken vik eller bukt de är fångade i utan du blir i stället serverad upptinade räkor…
Och numera kan du inte hitta en hederlig gammaldags hemlagad efterrätt för under fem euro. Dessutom är de fabriksproducerade.
Själv väljer jag östra Solkusten när jag ska äta och dricka gott.
