Fram till slutet av juni var det ingen myndighet som hade gjort sig besväret att göra den ren eller byta ut den. Det är centralregeringen som har ansvar för de stora vägarna.
Att hundratusentals förbipasserande invånare, besökare och turister ska behöva mötas av budskapet är skandal.
Spanien handlar inte bara om ständiga korruptionsaffärer och en växande polarisering i samhället. Tidigare i somras rapporterade spanska Riksbanken Banco de España om att bostadskrisen är ett allt större socialt problem.
Förr trängdes de mest sårbara ut. Skenande priser gör att även medelklassen och de med hög inkomst har börjat att påverkas i allt högre grad.
Vissa ger utlänningarna skulden.
Det är en svår balansgång som Spanien och regeringen är totalt oförmögna att lösa. I stället för att få fart på byggandet av allmännyttiga bostäder och locka ungdomar till byggindustrin kommer regeringen med nya hinder som domstolar senare får granska för att sedan ogiltigförklara.
Nyligen ogiltigförklarade Spaniens högsta domstol (Tribunal Supremo) socialistregeringens krav på att turistbostäder måste registreras i ett centralt statligt register. Staten saknar befogenhet i frågan och att systemet överlappar de register som redan finns i varje region.
Men landets S-regering vill också hålla koll för att plocka in någon euro, och visa musklerna att man gjorde något mot bostadskrisen genom att ge sig på de som hade en bostad extra till turister att hyra ut.
Det är långbänkar i det eviga.
Nya plattformar ska nu i stället hjälpa ägare till bostäder att få pengar tillbaka efter domstolens beslut om att häva centralregistret för turistlägenheter.
För samtidigt ska äganderätten respekteras.
Många äldre spanjorer har valt att investera i en extra bostad för att hyra ut till att dryga ut pensionen. Precis som svenskar och andra utlänningar ska ha möjligheten att hyra ut sin bostad när de inte är där.
Det ger en inkomst för att kunna betala av på köpet eller lånet.
Jag har studerat fenomenet med turistlägenhet på nära håll under ett par års tid. I fastigheten mitt emot där jag bor i Gamla stan i Fuengirola kommer nya turister av alla nationaliteter och i alla åldrar inför varje veckoslut.
Ståendes på min balkong har det blivit många samtal om allt mellan himmel och jord. Mellan gästerna kommer städpersonalen som jag har blivit god vän med. De är nöjda då arbetstillfällen skapas genom denna turism.
Det är lätt att blanda ihop korten när Spaniens bostadskris debatteras. Det är polariserat och politik.
Även om utlänningarnas inflyttning och etablering till viss del driver på den ostoppbara efterfrågan av bostäder så beror problemet i huvudsak på en brist på utbud.
De styrande är lika oförmögna att lösa bostadskrisen som de är att ta tag i den politiska korruptionen.
Bostadskrisen förvärras varje år. Om bristen på bostäder enligt Banco de Españas beräkningar i dagsläget ligger på 750 000 så är det 150 000 fler än för två år sedan.
52 procent av bostadsunderskottet är koncentrerat till Madrid, Barcelona, Alicante, Valencia, Málaga och Murcia. Särskilt i Málaga noterar man en låg byggtakt av de bostäder som redan har planerats i stadsplanen.
Det råder en total obalans mellan utbud och efterfrågan samtidigt som nybyggnationen går på tomgång. Trots ökade arbetstillfällen och migrationsströmmar arbetar endast sju procent inom byggsektorn vilket är fyra procentenheter färre än 1999.
”No tourist – Málaga para vivir (för att leva)” då behövs det även byggarbetare.
