När Spanska offentliga finanser och det spanska banksystemet uppmärksammas är det oftast i mindre smickrande ordalag. I ljuset av de senaste årens korruptionsskandaler har det vuxit fram ett starkt förakt för myndigheter och finansiella institutioner. Av Ruben Larsen
e-post: ruben@hagakapital.se
+34 616 854 498

Fenomenen i sig är lätta att förstå, dock finns det uppenbara nackdelar med att ensidigt fokusera på skandalerna.
Förblindat av förakt riskerar man missa det som äger rum. Hushåll, företag och många duktiga politiker har i stark motvind klarat av något som få andra länder har klarat av.
Avseende volymen i den ekonomiska aktiviteten kom vändningen 2013, sen dess har nominell BNP vuxit med ca 13,5 % vilket utgör ca 139 miljarder Euro. Volymen har förlängts passerad nytt All Time High.
För att bromsa ett skenande budgetunderskott genomfördes mycket aggressiva reformer. Bland dessa genomfördes tunga reformer på arbetsmarknaden, pensionsreformer, krympning av en vulgär offentlig sektor mm. Många var i princip politiskt självmord men tack vara politiskt mod genomfördes dessa smärtsamma åtgärder.

Hur står det då till med Spanska offentliga finanser?
Nedan har jag sammanställt data från nationalräkenskaper, nationell budget och några siffror från regional nivå. Från 2007 till 2011 minskade skatteinkomsterna med drygt 56 miljarder euro. Detta som et resultat av färre beskattningsbara transaktioner mellan hushåll och företag.
År 2011 var underskottet på hela 98 miljarder Euro, nästan 10 % av BNP. Förra året hade underskottet krympt till 36 miljarder. Med hänsyn till förutsättningarna har Spanien gjort en imponerande resa.
För den som är lite mer intresserad har jag gjord en förenkling av distributionen avseende offentliga inkomster. Trots en lägre procentuell beskattning ökar offentliga inkomster. Förklaringen är att volymen i transaktioner mellan företag och hushåll har ökat. Flera beskattningsbara transaktioner ger en större skattebas och högre inkomster.

Avseende distributionen av offentliga kostnader är största boven ökade pensionskostnader, trots lägre kostnader för A kassa (1,4 % av BNP) och socialbidrag ökar denna post aggressivt. Förklaringen är demografisk.
Prognoserna för budgeten bygger på antagandet att nuvarande finanspolitik ligger fast. Vidare förutsätts att senaste årens tillväxt av nya arbetstillfällen fortsätter med samma årliga volym om ca 500 000 heltidsjobb. Procentuell tillväxttakt kommer dock att krympa något.
Det spanska socialförsäkringssystemet finansieras av arbetsgivaravgifter. I perioder med hög sysselsättning går överskottet från denna post till reservfonden. I perioder med hög arbetslöshet hämtas pengar från fonden för att täcka underskottet i socialförsäkringssystemet. Räcker inte detta till hämtas resterande underskott från budgeten. Reservfonden är nästan tömd i dagsläget.

Annons

Aggregerad offentlig skuldsättning ökade dramatisk som ett resultat av år med gigantiska budgetunderskott.
Toppen passerades 2014 och med en prognostiserad nominell tillväxt på drygt 4 % samt effekten av nya sjösatta reformer förväntas offentlig skuldsättning krympa rejält närmaste åren. Bulken av lånen drygt 90 % har en löptid på ca 6 år. Tack vara finanspolitiska åtgärder och framförallt en hög nominell BNP tillväxt förväntas offentliga skulder krympa till ca 91 % vid utgången av 2020.

Bryter vi ut skulderna i några regioner har dessa jämförd med regional BNP dragit iväg en hel del. Överraskande ligger Andalusien under det regionala genomsnittet för båda åren (2007 – 2017). Lika överraskande är skuldsättningen i Katalonien och Valencia som ligger en bra bit över det regionala snittet.
Tittar vi på regional budgetbalans i procent av regional BNP ligger Andalusien även här lägre. Största bovarna är således Katalonien och Valencia.

När Europeiska Kommissionen i sina årliga landrapporter beskriver hushållsskulder och företagsskulder i Sydeuropa har man konsekvent använt begreppet ”privata skulder”. Problemet med att slå ihop hushållsskulder och företagsskulder är att det inte framgår huruvida man har nättat ut företagens internlåning. Detta är dock en mycket enkel övning då Eurostat redovisar båda måtten. Nättar man ut internlåningen vilket man alltid gör när man beskriver offentlig skuldsättning får man en mycket mer precis bild av total belåning.

Om vi har två företag, ett moderbolag och ett dotterbolag som båda lånar 50 euro vardera av banken blir total belåning således 100 Euro. Om moderbolaget får bättre lånevillkor och lånar 100 euro av banken och sen lånar ut 50 euro till dotterbolaget blir total belåning 150 Euro. (konsoliderade & icke konsoliderade skulder)

Senaste 6 årens minskning av privata skulder har varit av en dignitet som historiskt saknar sitt motstycke.
Skulderna fortsätter att krympa i rask takt och det värkar som om amortering har blivit den nya nationalsporten i Spanien.
Lägre kostnader för skulder som ett resultat av låga räntor och aggressiv amortering har frigjord enorma resurser för sparande och konsumtion. Hushållens finansiella sparande vilket i princip består av bankmedel har ökat från ca 45 % av BNP 2008 till ca 128 % av BNP i skrivande stund.

Samtidigt som skulderna krymper har fastighetspriser börjat röra sig uppåt. Påföljande lägre belåningsgrader har stärkt hushållens förmögenhet samt kraftigt förbättrat bankernas säkerheter för befintliga krediter.
Effekten av skuldminskningen på BNP tillväxten underskattas rejält. För att belysa fenomenen har jag brutit ut volymen i hushållens konsumtion för åren 2008 och 2016. Vidare har jag jämfört med förändringen i antal löntagare, löneminskning, sparande och nya krediter.

Hushållens konsumtion år 2016 var således 25 MRD högre än 2008. Hur kan detta förklaras då lönerna har gått ned ca 3 % samt att 2,2 miljoner färre hade jobb? Sparandet har dubblats och ingen lånar. Hur kan det ha sig att volymen i konsumtion var över 4 % högre på nettolöner (efter sparande) som var 11,5 % lägre.

Svaret är bestående lägre kostnader för ej BNP drivande transaktioner som kreditkostnader. Dessa har genererat ett kraftigt överskott till köp av nyproducerade varor och tjänster, samt ett ökat sparande. Ökningen i efterfrågan skapar kapacitetspress för producenter, nya jobb skapas som i sin tur genererar nya konsumenter. Flera beskattningsbara transaktioner uppstår och offentliga finanser kan saneras. Detta är motorn i Sydeuropeisk realekonomisk tillväxt.

Lägre löner har tagit ned produktionskostnaderna i Spanien. Jämförd med resten av EU har Spanien fått rejäla konkurrensfördelar. Lägre ULC gör att Spansk industri absorberar stora produktionsvolym för export.
Spanska Banker
Spanska banker har levt i tuff motvind senaste åren. Låg inflation och tidvis deflation har lett till en noll-räntemiljö med påföljande låga marginaler. Vidare har den totala lånevolymen krympt då alla amorterar och ingen vill låna. Hög volym av dåliga lån samt avskrivningar av store förluster har slagit hårt mot lönsamhet och kapitaltäckning.

Senaste årens lånebeteende kan med fördel ses i ljuset av de teoretiska antagandena som modern penningpolitik bygger på. Centralbankernas huvud-uppdrag är att stimulera till en efterfrågan på varor och tjänster som är något större än utbudet. Om detta inträffar förväntas utbudsbristen generera prisökningar, vilket man i västvärlden har en målsättning om 2 % i årstakt. Om det motsatta skulle inträffa och utbudet skulle vara större än efterfrågan antas priserna gå ned. Under ett sådant scenario antar man att konsumenterna skjuter på sina inköp då det blir billigare att vänta. Ett sådant fenomen skulle leda till massarbetslöshet och ekonomisk kollaps då ingen i på-väntan av lägre priser köper varor och tjänster.
Deflationen kom som ett brev på posten i sambandet med kollapsen 2008 och centralbankerna tog fram den stora kanonen och sänkte räntan till noll. Enorma resurser som tidigare gick till långivare fans numera kvar hos hushåll, företag och stater.

Dessa resurser förväntas nu kastas in i konsumtion. Antagandet bygger på att centralbankens penningpolitik kan användas för att manipulera och fjärrstyra konsumenternas köpbeslut.
Denna gång visade sig teorin inte stämma. Det tog drygt fem år innan konsumenterna försiktigt gick tillbaks till affärerna.

Sedan 2013 till i dag har efterfrågan sakta men säkert ökad och numera kan vi se prisökningar försiktigt komma tillbaks. Detta kan ses som ett utryck för att efterfrågan är på väg att passera utbudet i volym.
Räntemarginaler kommer således öka och bidra till högre lönsamhet. Vidare kan man se en ökning i kreditgivningen. Trots att den totala volymen förfarande krymper i nominella termer kommer närmaste årens skuldminskningar drivas av nominell BNP tillväxt. Jämför vi sydeuropeiska banker med nordeuropeiska har inte dessa gjort samma resa med avseende finansiella produkter till konsumenter och företag. Detta är i stor utsträckning är nya verksamhetsgrenar som växer fram.

Enligt senaste stabilitetsrapporten från BDE (Spanska Centralbanken) var spanska bankers konsoliderade inkomst 15,6 MRD för 2017. Detta är ca 44 % högre än 2016. Dessa siffror är rensad för Banco Popular som omhändertogs av Santander.
ROA ökade från 0,3 % till 0,43 % och ROE ökade från 4,3 % till 6 %
Mängden dåliga lån har minskat rejält och ligger stort sätt i linje med EU snittet.
Belåningsgraden på befintlig lånestock är ca 58 % och nya lån ligger kring 73 %. Hänsyn till senaste årens prisnedgångar på fastigheter är inräknad.

Bankernas kapitaltäckningsgrad har gradvis förbättrats och i ljus av senaste årens enorma intresse för finansiella företag, särskilt sydeuropeiska aktörer kan man med hög sannolikhet anta att dessa är genom analyserad.

Analytiker hävdar ofta att sydeuropeisk bank marknad är överetablerad, detta är såklart inte tagen ur luften med senaste årens rationaliseringsarbete får liten eller ingen uppmärksamhet. Varför ekonomer fortsätter att raljera över ett fenomen som var en sanning för ti år sen utan at lyfta fram förändringen är svårt att förklara.

Det verkar som att man har tagit ett FN beslut om att hänga ut Sydeuropa som inkompetenta ekonomier, det kanske förenklar tillvaron att ha någon som är lite dum att peka på. Återigen är risken att man förblindas av egen förträfflighet och missar det som äger rum.

Ur ett konjunkturcykel perspektiv är världens ekonomier kommit olika långt, dock uppvisar i princip samtliga stora ekonomier tillväxt. Jag anser att vi böjar närma oss mitten och att vi har en kredit-resa att göra innan vi når nästa topp. När man har glömt sin möda kommer hushåll och företag igen att kasta sig på kredit karusellen och vi får en ny period av kasino ekonomi.

Under denna period kommer bank aktier vara en lönsam historia.

När detta är sagt ska inte detta resonemang på något sätt appliceras på svenska och norska banker. Detta avser Sydeuropeiska banker som till sin potential efter min mening är undervärderad avseende pris på lönsamhet (aktiekurser)

Källor
Spanska statistiska centralbyrån, Spanska finansdepartementet, Spanska centralbanken, Eurostat och Europeiska kommissionen