Väderkvarnar och stenmurar. Överallt. En iögonfallande del av Mallorca. Att de flesta av väderkvarnarna verkar ha slagits mot Don Quixote och förlorat (!) är en annan historia. Å andra sidan ska den här artikeln inte handla om väderkvarnar. Inte heller om stenmurar. Den ska istället handla om vin. Men innan vi kommer in på huvudspåret måste jag ändå få säga något kort om ön i sig. Den är ögonbedövande vacker och har dessutom fördelen, genom att den är relativt liten, att det är nära till allt! Av Morgan Skantz

Huvudstaden Palma de Mallorca har bland svenskar länge dragits med något av en töntstämpel. Oförtjänt eller inte spelar mindre roll. Situationen idag är dock långtifrån tönt. Palma är en charmig liten storstad med hög hippfaktor. Inte minst den gamla stadsdelen Santa Catalina där vår lägenhet var bas för den sexdagarsvistelse som resulterat i denna artikel.

Öppna famnar
Vinerna från Mallorca har minsann inte alltid slagit en med häpnad. Intresset bland vinmakarna och bodegorna för att göra något annat än ”vardagsdricka” har under århundraden anslagit tonen. Men idag är anslaget ett helt annat. Imponerande! Med en friskhet och fruktighet som är konkurrenskraftig med vinerna från vilket fastlandsområde som helst! Jag har valt att i denna artikel närmare presentera två bodegor, Ribas och Taujana. Trots att vi kommer mitt i skördearbetet blir vi mottagna med öppna famnar. Något som för övrigt numera verkar ha landat i generna hos ”mallorquinerna”, en konsekvens av turismberoendet kanske? Strunt samma vilket. Trevligt bemött blir man.

”Bodegues” med anor
Vinproduktionen på Mallorca är koncentrerad till hjärtat av ön. Mitt på, om man så vill. Här ligger också den mest kända vinregionen, D.O. Binissalem. Och här hittar vi, i den lilla byn Santa Eugènia, bodegan Vinya Taujana där bröderna Crespí förvaltar arvet efter sin farfar.
I byn Consell finner vi Bodegues Ribas med anor från 1700-talet. Här är det syskonen Araceli och Xavier, båda utbildade önologer, som sliter hårt för att skapa bodegan ett rykte som Mallorcas bästa. I min bok har de redan lyckats! Vinerna från Ribas är något extra.

Handsorterat – två gånger!
Araceli, som till vardags kallas Pilar, är äldst av syskonen och därmed av tradition i kraft av sin ålder den som bestämmer. Och hon lämnar ingenting åt slumpen. Varenda vindruva (och de blir några miljoner vid varje skörd!) handsorteras. Två gånger! Hon är själv hela tiden med i grovsorteringen. ”Det går helt enkelt inte att göra riktigt bra vin på något annat än den bästa råvaran. Precis som i matlagning.”, konstaterar hon klockrent och tillägger: ”Från planta till flaska gäller det att jobba stenhårt. Det finns inga genvägar!”
Sorteringsteamet tar paus, och Pilar ledsagar oss till provningsrummet där hon korkar upp en flaska Ribas Rosat 2009.

Kraftpaket med hög YPK-faktor
Familjens rosévin är en coupage på fyra druvsorter, två inhemska och två fransyskor. De förra är Mantonegro och Callet som fått sällskap av Merlot och Cabernet Sauvignon. Resultatet har blivit ett mycket kraftfullt vin som snarare för tanken till rödvin än det vi är vana att kalla rosé. Den klassiska bärigheten har fått lämna plats åt smaker som drar åt lakrits, svartpeppar, lagerbärsblad och färska örter. Vitlöksmarinerad lammstek landar direkt i smakkombinationstanken! YPK – faktorn, som vi säger på svenska (Yrsel Per Krona) är ovanligt hög för ett rosévin, 13,5 %!

Ovanliga druvsorter
Vingården, på totalt 40 hektar, ligger bara ett stenkast från bodegan och den är välskött som en botanisk trädgård. Här odlas många olika druvsorter vilket innebär att skördeperioden blir lång. Från slutet av juli till slutet av oktober. Det mesta av arbetet utförs helt för hand och efter ekologiska principer. Bland de mer ovanliga druvsorterna finner vi Gargollassa, Prensal, Callet, Mantonegro och Chenin Blanc. Bodegans årliga produktion är närmare 150 000 flaskor. Rött, vitt och rosé. Lagringskällaren rymmer 250 ekfat av vilka 75 procent är franska och resten amerikanska. Samtliga förnyas vart femte år.

Brinnande entusiasm
Trots att Pilar vid det här laget borde ha en paus från det intensiva skördearbetet brinner hon av entusiasm för att låta oss smaka sina olika viner. Hon korkar upp och korkar upp och berättar brinnande om innehållet. Efter en dryg timme har vi fått prova några riktiga höjdarviner där det vita, delvis ekfatslagrade, Sió, gjort på Prensal Blanco, Viognier och Chardonnay, länge hänger kvar i gommen. Antagligen Mallorcas bästa vitvin. Pilar ler varmt och tackar för att vi kom. ”Det är sådana här stunder som gör att det hårda arbetet till slut känns så lätt.”

Bröderna Crespí
I den slumrande lilla byn Santa Eugènia ligger bodegan Vinya Taujana. Här är det bröderna Joán och Sebastián som för traditionen vidare efter sin farfar som trampade igång verksamheten redan 1881. När vi dyker upp har årets skörd avslutats dagen innan. De är mycket nöjda med resultatet.
”I år fick vi in 60 000 kilo vilket är en tredjedel mer än förra året. Kvalitén verkar också mycket bra. Mindre färg än förra året, men märkligt nog mera frukt”, konstaterar Joán, som är den språksammare av de båda bröderna.

Amerikanska stavar och franska gavlar
Ganska snart hamnar vi i lagringskällaren där Joán uppenbarligen är den som bestämmer. Omgivna av ett femtiotal ekfat börjar vi prova de olika vinerna medan Joán entusiastiskt berättar att han numera låter specialtillverka sina fat. ”Alla fat har stavar av amerikansk ek medan gavlarna är franska. Vi har kommit fram till att våra viner trivs bäst att få växa upp i sådan miljö”, ler han lakoniskt.
Korken åker sedan ur den ena flaskan efter den andra. Rött, vitt och rosé. Den röda Torrent fals Crianza 2006 gör stort intryck. Mantonegro (50 %), Cabernet Sauvignon (25), Merlot (15), Shiraz (10).
Vinet är på samma gång kraftfullt och mjukt. Ett modernt spanskt rödvin.

Hellre under än över
Joán Crespí tillhör utan tvekan den moderna spanska vinskolan. För att göra det hela enkelt kan vi säga att den klassiska spanska skolan var ”över” medan den moderna är ”under”. Överekat är ett begrepp som de flesta känner till. Övermacererat däremot är kanske nytt. Men egentligen inte så krångligt det heller. Macerera kallas nämligen den process där man låter druvskalen stanna kvar i tanken tillsammans med vinet. Förr lät man skalen vara med ända upp till en månad. Ibland till och med längre. Den moderna vinskolan avlägsnar skalen betydligt tidigare. Undermacererat snarare än övermacererat alltså och underekat snarare än överekat. Där satt den!

Tills vi hörs igen; drick goda viner och njut av livet! ¡Salud!