Det sägs att människan är ett flockdjur. Att vi trivs och framförallt återhämtar oss bäst tillsammans med andra. Ensam är inte stark – eller? Denna artikel kommer att handla om just detta – människan och hennes fungerande i ensamhet och gemenskap! Av Hanna Willix, Leg. Psykolog
e-post: hannawillix@gmail.com
LinkedIn: Hanna Willix
+46 70 356 86 15
+34 684 363 922

För tusentals år sedan, när vi levde i grottor och jagade vår föda med spjut och spetsar av flinta, hade vi antagligen inte klarat oss särskilt länge helt på egen hand. Hur hade vi kunnat hålla igång elden, samtidigt som vi letade föda och tog hand om småbarn och eventuella djur? Idag är det enormt mycket som är annorlunda jämfört med då, med all utveckling och teknik vi har förmånen att ha tillgång till, så rent teoretiskt skulle vi idag kanske kunna klara oss i princip helt utan andra människor, åtminstone i välutvecklade länder.

”Smarta” telefoner, elektronik, vattenledningar, värme, medicinska upptäckter och antibiotika, bränsleförsörjning och så vidare har löst många av våra största praktiska problem. Men hur är det med våra känslomässiga behov? Gör teknologi verkligen någon nytta för dem? Får vi den närhet och de relationer vi behöver, eller har våra praktiska och tekniska lösningar gjort att vi glömt bort mer ”mjuka”, emotionella behov och värden?

Svenska Dagbladet publicerade häromdagen ny forskning från en studie i USA kring betydelsen av att hålla någon i handen när man känner sig orolig. Genom att hålla någon i handen, vem som helst, kunde forskarna se att nivåerna av stresspåslag i hjärnan sjönk hos en stressad person (SvD, 15/9). Om det dessutom var någon riktigt närstående som höll i handen, ja då försvann stresspåslaget helt och hållet! Återhämtning från stress och oro gick alltså betydligt snabbare i närhet av någon annan än ensam. Vad innebär dessa rön i ett större perspektiv för hur vi kan se på människors behov av nära relationer?

Forskarna bakom denna studie spekulerar kring att vi människor, när vi är omgärdade av andra, tolkar vårt eget ansvar för en situation som mindre betydande. Det vill säga; vi litar på att andra ska hjälpa oss och känner oss själva inte längre som ytterst ansvariga för att lösa olika situationer och problem. Vår hjärna kopplar av.

Liknande fenomen har observerats på andra håll inom psykologin, den så kallade ”Bystander effect” (ungefär: åskådareffekten) är ett exempel på detta och har i studier flera gånger bevisats. Bystander effect innebär att vi människor tenderar att (omedvetet) tolka vårt eget ansvar som mindre, och tro att andra än vi själva ska agera eller hjälpa till, om det finns flera personer i närheten. Exempelvis tenderar vi att i mindre utsträckning rapportera ett brott om vi upplever att fler än vi själva blivit vittnen, eller att oftare ta vår uppmärksamhet från ett barn vi har ansvar för på till exempel en lekplats eller ett kalas, om vi har andra vuxna i närheten. Detta menar många forskare sker utan att vi ens tänker på det.

Vad innebär detta och hur kan det se ut i praktiken? Något vi människor alltid har gjort, och i mångt och mycket fortfarande gör, är att förlita oss på hjälp från andra i vår omgivning. Detta har varit en viktig del av vår historia och vår, förhållandevis, ändå lyckade överlevnad.

Att vara utlandssvensk, det vill säga att vara svensk och bosatt i ett annat land (eller vilken nationalitet som helst egentligen utanför sin trygga hemmiljö) skulle kunna analyseras i ljuset av detta fenomen. I ett land som Spanien, och allra helst på Costa del Sol, där det finns gott om andra svenskar och skandinaver kan man väl inte känna sig särskilt ensam… eller kan man det? Hur underbart det än kan vara med värme och betydligt fler soldagar per år jämfört med Sverige, innebär en utlandsflytt också flera nya utmaningar.

Att på ett sätt ha två hem, men ändå inte känna sig helt hemma någonstans; i Sverige på grund av att man flyttat eller i Spanien på grund av att man är ny och oetablerad, kan i vissa fall spä på känslan av ensamhet. Kontakterna i Sverige kanske med tiden bleknar och glöms bort, samtidigt som de nya kontakterna i Spanien kanske är ytligare eller inte så känslomässigt nära som man skulle önska.

En stark och positiv upplevelse som utlandsboende kan visa sig innebära är dock den hjälpsamhet och samhörighet som kan uppstå i känslan av att vara lite utanför sitt vanliga sammanhang. Det kan bidra till en ökad vilja att hjälpa varandra genom att till exempel tipsa om olika saker, aktivitetsgrupper och umgänge, facebook-grupper och diskussioner; ”var hittar jag den bästa hantverkaren?”, ”var kan jag köpa svenska kanelbullar?”. Inkludering i kontaktnät, Svenska kyrkan och så vidare är andra organisationer som har en historia av att hjälpa med stort och smått. Kanske känner man sig då lite ”hemma” i den här nya gemenskapen, och riskerar att av just den anledningen inte heller riktigt våga ta steget att söka sig utanför sin bekvämlighetszon? Integration kan vara komplext, såväl i Spanien som för de människor som lever under liknande förhållanden hemma i Sverige.

Vad är det som gör att vi känner oss trygga, delaktiga och ”sedda”? Jag återkommer till forskningsartikeln kring fysisk närhet och att hålla någon i handen – de allra flesta människor är beroende av relationer. Spädbarnet klarar sig inte själv på många år, och studier har visat att många av våra viktigaste sociala färdigheter lärs in mycket tidigt i livet, från personer i vår omgivning. Vi är så att säga ”förprogrammerade” att växa upp och leva i grupp. Att man till och från kan känna sig ensam är inget underligt, men det kan trots det finnas något skambelagt i att berätta det för andra eller att söka stöd, speciellt i ett samhälle där vi ofta förväntas vara ganska självständiga. Är det en svaghet att känna sig ensam? Nej! Tvärtom är det en styrka att våga söka stöd från andra, ibland till och med en nödvändighet.

google_ad_client = ”ca-pub-4108016601726900”;
google_ad_slot = ”4324319218”;
google_ad_width = 728;
google_ad_height = 15;