Jag drar Jeffs flygarjacka lite tätare omkring mig. Vi har kört genom öknen från Las Vegas i gryningen. Det ska bli hett, men ännu glittrar daggen i gräset.
Tom kommer gående över startbanan, nickar och drar upp en plastpåse ur fickan.
Jeffs aska.
”Din del”, säger han.
Han har tagit sin. Nu ska vi sprida den sista tredjedelen.
Makabert? Inte om man som jag har kroppen full av kärlek och sorg.
Jag stoppar påsen i innerfickan. Nu bär jag en del av Jeff närmast mitt hjärta.
Piloten pekar åt mig att sitta i högersits. Tom kliver in i baksätet, bredvid John.
Kaptenen ger order. John ska spana efter plan som flyger in mot Los Angeles flygplats. Tom ska dra i spaken när det är dags. Jag ska notera longitud, latitud, höjd och fart när vi låter askan flyga ut över Stilla havet, allt enligt hans sista önskan.
Vi lyfter. Jag sluter ögonen och tiden spolas tillbaka tjugoåtta år.
Jag är i Las Vegas för att göra reportage. Saknar kontakter, vet inte var jag ska börja. I en butik stöter jag ihop med Jeff ”Chewie” Lane, som blir en av mitt livs bästa vänner.
Att beskriva Jeff kräver en bok. Så, kortfattat: Biker och bilälskare. Stor som ett hus – han lyfte min mamma och mig med varsin arm när han kramade oss – och med ett ännu större hjärta. Stort skägg, bullrande skratt. Pilot och på alla sätt mångsysslare – vilket visade sig under våra stunder tillsammans.
Under alla år var vi nära vänner och när vi träffades blev det äventyr och häftiga nätter i spelstaden. Jag blev nervös när polisen slog till i Jeffs hus, hittade granatkastare och 600 000 dollar i garaget. Han greps men efter ett samtal till Pentagon släpptes han omedelbart. Jeff hade fått i uppdrag av regeringen att flyga vapen och pengar till general Noriega i Panama. Du vet, ett sådant där typiskt extraknäck.
En novemberdag fick jag ett av mitt livs värsta samtal. Jeff, handikappad sedan hans pickup blivit påkörd på motorvägen av en påtänd långtradarchaufför, hade fallit ner död i en massiv hjärtattack, 61 år gammal.
Jag grät för första gången på 35 år.
Jag bokade biljetter till Las Vegas. Fick vara med på en fantastisk ”celebration of life” hemma hos gode vännen Tom i hans tolvrumsvilla. Under en hel dag åt vi och drack, grät och skrattade, berättade minnen, visade bilder och filmer. På ett bord stod alla Jeffs nallebjörnar och flygplansmodeller och ett litet skrin med en del av hans aska. Vi ombads alla att adoptera en av nallarna och numera bor ”Jeff” i mitt sovrum, bredvid det vackra skrinet med hans aska.
Solen skiner starkt när vi flyger ut över Stilla Havet. Vi cirklar mellan Point Fermin och Catalina, nära stranden där Jeffs andra vänner har samlats. Piloten sänker planet, ger mig uppgifterna som ska noteras och säger att det är dags.
Tom drar i spaken och på en tv-skärm i planet ser jag hur askan, glittrande i motljus, flyger ut och dalar nedåt.
Ett vackert farväl.
Nästa morgon står jag utanför hotellet, nära flygplatsen som då hette McCarran. Jag tänder en cigarrett och ser ett silverglänsande plan från bolaget ”Spirit” taxa ut och stanna. För en sekund anar jag pilotens ansikte bakom rutan och tycker att han ler.
Jag blundar och när jag öppnar ögonen ökar planet farten och lyfter.
Jag är säker på att det var Jeff.