Vaknar upp till en riktigt ruggig dag. Bergen är lätt snöklädda och höljda i dimma. Det är definitionen av en “innesittardag”, men något i luften gör oss galna av längtan. Vi är tvungna att ta oss ut – tvungna att ta oss upp i bergen. Kan det möjligtvis bero på att vi kollade (eller snarare slukade) Sagan om ringen-filmerna kvällen innan? Svar: ja. Av Seb Blomstrand
e-post: seb.blomstrand@gmail.com

Jag slutar aldrig fascineras över hur oerhört enkelt och snabbt man kan ta sig från kusten till bergen. Det är verkligen en helt annan värld där uppe – en mäktig, allvarsam vildmark och en otrolig kontrast till det lustfyllda, glättiga livet som solkusten symboliserar. Ändå existe – rar dessa världar så tätt inpå varandra. Symbiotiskt. Mano a mano.

När vi sätter oss i bilen har jag ingen klar idé om vart det bär av, men precis då jag startar motorn blixtrar min hjärna till med ett minne från några år sedan. Kanske inte precis på samma sätt som Prousts Madeleinekaka, men ändå…

Ojen
Jag minns plötsligt ett litet hotell, Refugio de Juanar, som ligger ett stenkast från den vita bergsbyn Ojen. Hotellet är typ som en jaktstuga. Det är litet, hårt kramat av skog och utgångspunkten för några vandringsleder. Perfecto.

Vi snirklar förbi Ojen, svänger av mot Juanar och åker bokstavligt talat in i dimman. Eller molnen? Är inte direkt en meteorolog.

Typ fem minuter senare kommer vi fram till hotellet och jag kör upp till parkeringsplatsen vid vandringslederna. Smockfullt. Så. Mycket. Folk! Lyckas lyckligtvis klämma in bilen mellan två träd.

Horder av spanjorer utrustade i sina allra varmaste paltor traskar längs huvudleden. Deras totala eufori ekar mot bergen. Äldre män promenerar i långsam takt, samtalandes med varandra. Tokleende kärlekspar knäpper selfies framför de snöklädda olivträden. Barn bygger snögubbar. Hundar springer runt, runt, runt i cirklar. Någon startar ett snöbollskrig som snabbt trappas upp till ett slag av episka proportioner. Alla är hänförda. Av lite snö.

Vi glider in på ett sidospår som lyser med mänsklig frånvaro. Trots att den här smala stigen i princip löper parallellt med huvudleden så lyckas inga ljud ta sig hit (rätt märkligt). Jag har nog aldrig upplevt en sådan total tystnad som här och nu. Eller vänta, det där stämmer inte riktigt. Vi kan ju faktiskt höra smältande snö droppa från grenar, och stundtals blir ensligheten invaderad av främmande, ödesmättad fågelsång.

Jag vet inte hur länge vi planlöst strö – var runt i magin, hur länge vi står ut med våra sjöblöta sneakers. Men till slut finner vi oss i bilen igen, på väg ner till kusten. Precis innan Ojen spricker himlen upp. Solen tacklar sig genom molnen och breder ut sig över medelhavet. Och som det glimrar… Det skimrar som aldrig förr. Som en förtrollad safir ur en morisk saga.

“Må den aldrig bli för slipad…” tänker jag och sätter på radion.