Vem tycker om att frysa? Ingen så klart. Allra helst inte jag, så därför är det en gåta hur jag hamnade i Spanien.
Att sätta fötterna på ett iskallt stengolv i ett 12-gradigt sovrum, där kondensen rinner längs den immiga altandörrens fönster? ¡No me gusta!
Av Paul Danielsson, paul.danielsson@icloud.com
Lägenheten i Mijas Pueblo, som Hanna och jag en härlig dag i april skrivit kontrakt på, var alls inte lika inbjudande i slutet på november. Nej, nu låg tunga och råkalla regn- moln över Costa del Sol och dagstemperaturerna var bara några ynka grader.
Ingen av oss var såklart förvånad över att vi frös som hundar i den där lägenheten, med sina stora fönsterpartier med enkelglas, otäta skjutdörrar, betong i väggar och tak, klinker på alla golv och helkaklat både i kök och i badrum – utan golvvärme …
Lösningen blev en gasolkamin på hjul! Och en till.
Tanken var att vi skulle rulla dessa kaminerna till lämpliga platser i våningen beroende på var vi befann oss i våra sysslor. Mycket snart blev det ändå att vi hade en kamin var, som blev till en högst personlig och väldigt uppskattad ägodel.
De hängde med oss varje dag – från de tidiga morgonbestyren fram till teet och skorporna vid kvällsfilmen. Och givetvis fick de följa med in i sovrummet när det var läggdags. Fattas bara?!
– Lite som en rullator? Du som knappt fyllt femtio, sa min syster på Facetime och skrattade lite elakt.
– Not so funny, svarade jag.
Nu vet nog alla som haft eller har en gasol- kamin att det är lite ”risky”. Att man skulle släcka kaminen när man la sig, det hade redan grabben på Bauhaus varit väldigt, väldigt tydlig med:
– ¡Es muy peligroso! ¡Tu puedes morir! Sanningen att säga så tog vi nog rätt så lätt både på hans inlevelsefulla förmaningar och kaminernas varningstexter. Mer bekymrade var vi över att effekten skulle visa sig inte vara den bästa.
– Och nog luktar det väl lite illa också, antydde Hanna lite fint.
När vi fattade vad gasolen faktiskt kostade, kändes det givet att elda i den öppna spisen. Jo, lägenheten vi hyrde var fin. Den hade dessutom en vidunderlig utsikt över Fuengirola och Medelhavet, där vi kunde se Gibraltarklippan men också Atlasbergen på andra sidan sundet.
Inte nog med det – vår ”piso” hade en fin liten eldstad!
Nu skulle det visa sig att elda i denna öppna spis blev ett riktigt äventyr. Och bara att få tag i bra ved – och ved som inte var dyr som guld!
För att inte tala om att lyckas tända dessa stenhårda rötter till ved, eller vad det nu var som vi köpte på vår Repsol-mack.
– Märker du inte att det ryker in, sa Hanna och hostade.
– Jo, men så fort jag får drag här så blir det bra. Man har la flôget förr, lugnade jag Hanna lite käckt.
Jag hade full koll på läget.
Nej, det hade jag förstås inte, för det var svårare än jag kunnat ana. Det enda som nu flôg var mitt självförtroende, som jag kunde se försvinna bort i Medelhavets horisont.
Jo, till slut fick vi fjutt på f*nskapet – ursäkta franskan – till ved, men det blev såklart en väldigt ynklig liten brasa.
Vi eldade aldrig mer.
Istället tog vi oss igenom vintern genom att köra i skytteltrafik till macken för att byta tomma gasoltuber.
När hösten därpå övergick i spansk vinter var vi dock väldigt mycket klokare och köpte fyra vägghängda elektriska element på byggvaruhuset.
Den – för en som är uppväxt i det svenska miljonprogrammets byggnormer – helt surrealistiska temperaturen i lägenheten på morgon var nu ett minne blott.
Det blev till och med som ett litet nöje för oss att gå runt i våra tre rum och läsa av de strategiskt upphängda termometrarna:
– 19,2 grader här vid soffan, konstaterade jag inte helt missnöjd.
– Jag har 21 här i sovrummet, ropade Hanna i triumf.
Tjejen bakom disken på macken gav mig en uppgiven blick när jag tog lite av snålblåsten med mig in när jag skulle betala tankningen:
– ¡Que frío es!
Hon grimaserade ogillande, men log sedan varmt när hon blickade på säckarna med ved.
Eller om det nu var rötter. Jag fattade förstås hennes frågande blick:
– ¡No, no, solo gasolina hoy! Ahora tenemos radiadores eléctricos, svarade jag stolt.
Ja, där och då var Hanna och jag lyckliga med våra fyra element. Så lyckliga man nu kan vara i ovetskap om elräkningen som några veckor senare låg i vår brevlåda.
