På Mallorcas västkust ligger den vackra bergsbyn Banyalbufar. Ligger och ligger förresten; byn formligen klänger sig fast på den branta bergssluttningen ned mot havet. Alldeles utanför byn klänger sig också en av Spaniens allra vackraste bodegor fast på berget. Av Morgan Skantz

Bodegan heter Ca´n Pico och är garanterat okänd för de flesta, vilket är tur för oss som vet, eftersom produktionen av vin härifrån är mycket begränsad. Men vilket vin! Malvasia 100 procent.

Efter några livsfarliga hårnålskurvor utan skyddsräcke med hundra meters fri sikt rakt nedåt lyckas jag till slut parkera bilen utanför bodegan i väntan på att mina nyblivna vänner Guillem och Joan också ska dyka upp. Klädsamt försenade med en dryg kvart och med en lika klädsam ursäkt för förseningen brinner de av iver över att få visa mig runt i vingården och på bodegan.
Men sakta i backarna, insisterar jag. Nu tar vi det här från början; vem äger bodegan och hur länge har det odlats vindruvor och gjorts vin på denna bedårande plats?

Guillem som också heter Vanrell Truyols, är den som styr ordet, och han berättar att han själv är önologen, men att det är Joan, Tomás Font, som ser till att det hela fungerar. Alltså att vinodlingen år efter år presterar Malvasiadruvor av bästa tänkbara kvalitet och att dessa druvor sedan kan förvandlas till njutbara viner. Och Joan har dessutom varit med från början. Och året är 1986.

Det är då en viss herr Gabriel Canaves, som gjort sig en förmögenhet inom hotellbranschen, köper egendomen Ca´n Pico. Vid den tiden var det inte annat än ruiner av gamla hus och en massa terrasser utan någon som helst växtlighet. Men señor Canaves ser möjligheterna, och med Joan vid rodret börjar planerna snabbt ta form.

När husrenoveringen kommit igång så dröjer det bara två år innan de första vinrankorna är planterade. Totalt 900, och alla av sorten Malvasia. I dag, 25 år senare, omfattar odlingen 5000 vinstockar.

Är det många eller få, frågar sig kanske den oinvigde? Rätt svar: Väldigt få! Vinodlingars area brukar man normalt mäta i antalet hektar, men här på Ca´n Pico talar vi om kvadratmeter, i dag totalt 6000, alltså 0,6 ha.

På Ca’n Pico görs två olika viner. Båda vita och båda gjorda på den numera ovanliga druvsorten Malvasia. Det ena vinet är torrt och det andra sött. Allt vin härifrån är också ekfatslagrat, men bara mycket kort tid. Ekfaten är franska och byts ut vart fjärde år.

”Vinet får ligga på ek mellan sex och åtta veckor, aldrig längre”, förklarar Guillem och tillägger: ”Vi är
egentligen bara ute efter att öka hållbarheten på vinet samtidigt som vi vill behålla alla aromer och smaker från druvan.”

Doften och smaken är mycket frisk och fruktig. Här finns päron, gröna äpplen och tropisk frukt. Särskilt ananas. Perfekt balans mellan frukt och syra. Båda vinerna är alldeles utsökta. Världsklass! Alkoholstyrkan är ganska hög, kring 14 procent. Årsproduktionen på Ca’n Pico ligger kring totalt 5500 flaskor. För att få avnjuta någon av dessa buteljer får vi lätta plånboken med ungefär 20 euro, men det gör vi gärna. Vinet är värt vart enda cent!

Efter en härlig promenad i de vackra omgivningarna är vi tillbaka inne i bodegan där Joan tar oss längst in i det allra heligaste hörnet av lokalen. Här finns två äldre ekfat, som innehåller något så märkligt som ett starkvin av samma typ som görs i Jerez. Vinet är vackert bärnstensfärgat med en ljuvlig doft som påminner om den bästa Oloroso. Trots att doften är helt torr så smakar vinet sött. Lika märkligt som gott. Joan avslöjar att det här vinet har legat till sig på ekfat i fyra år!

På vägen hem känner jag mig mycket priviligierad som fått uppleva några timmar tillsammans med två mycket entusiastiska vinmänniskor på en av de allra vackraste vingårdar jag någonsin besökt. Nästa gång du, som läser detta, kommer till Mallorca så fråga efter Malvasiavinet från Ca’n Pico.
Har du tur kommer du över en flaska, och får ett vinminne för livet. Du också!