Krönikören, världsreportern och utrikeskorren Staffan Heimerson var tillbaka på Solkusten.
Staffan har många minnen härifrån som reseledare i slutet på 1960-talet.
I september 2012 ringde jag upp Staffan Heimerson för att berätta att hans tidigare kompanjon på Solkusten, Gustaf Kamstedt, hade avlidit 91 år gammal. Kamstedt var känd för ”Andalusisk lantfest” som han startade tillsammans med skohandlaren Paco Serrano i Fuengirola och Staffan Heimerson.
Läs mer: ”Andalusiska lantfestens” uppfinnare är död
Kamstedt kom till Solkusten under 1950-talet för att arbeta med turister. Han skrev en resehandbok om Costa del Sol 1965, var platschef för Skandinavian Touring och hade en egen tjurfäktningsarena i Torreblanca vid Fuengirola.
Gustaf var min bäste vän när jag var på Solkusten från 1966 till vintern 1967/68. Jag gillade honom, det fanns en sann äventyrare i honom. Han siktade alltid på att göra något roligt, sa Staffan i september 2012.
Tillsammans arrangerades ”Andalusisk lantfest” på en gård med namnet Cortijo Colorado nära Marbella. Mängder av turister kördes i buss till lantfesten som var föregångaren till ”Den äkta spanska grisfesten” som startades av smålänningen Alf Nilsson.
Torremolinos på 1960-talet var en härlig tid. Mycket hände. Listan på svenskar kan göras lång. Pecka Langer, FIB-Aktuellt-fotografen Siwer Ohlsson, Martin Ljung, Robin Rückertz, Owe Thörnqvist, journalisten Staffan Heimerson och Gustaf Kamstedt. Flera av dem tog jobb som reseledare i metropolen dit turister flockades.
1966 hade Staffan tagit tjänstledigt från jobbet som utrikeskorrespondent för Aftonbladet i London. Han tog med sig fru och barn till Solkusten. Det dröjde inte länge innan det var dags att göra jobb åt Bladet.
Den 17 januari 1966 inträffade en kollision mellan två B-52:or från det amerikanska flygvapnet med fyra vätebomber ombord på 9.000 meters höjd ovanför sydöstra Spanien. Två av fyra bomber exploderade. En tredje bomb hittades intakt och den fjärde föll i havet och hittades 7 april, nästan tre månader senare. Plutonium spreds över Palomares tomatodlingar nära Almería. Byn hade cirka två tusen invånare.
Du har kanske sett den klassiska bilden när Francos turistminister Manuel Fraga Iribarne tillsammans med USA:s Spanienambassadör Angier Biddle Duke klär av sig och badar i havet. Allt för att lugna en orolig befolkning för att vattnet var förorenat.
Återigen trodde politiker att en bild kunde maskera verkligheten. Palomares, en liten enklav vid Medelhavet hamnade i världshistorien där en nukleär katastrof inträffat.
Staffan lämnade Spanien efter en tid. Han har alltid återvänt.
1973 blev han kallad till Spanien för att intervjua socialistledaren Felipe González som befann sig under jord i Spanien. Socialistpartiet var förbjudet under Franco.
Det året hade ETA dödat Spaniens premiärminister Luis Carrero Blanco. Franco lät genom garrottering döda gärningsmännen. Palme kallade Franco för Satans mördare, Spanien-bojkott infördes och Sylvia Vrethammars hit Eviva España som låg elva veckor på Svensktoppen förbjöds att spela i Sverige.
Det var en hyllning till sommaren, sa Vrethammar och försvarade sången att den saknade politisk betydelse. Hon fick utstå hot per telefon och folk kunde kalla henne fascist när hon var ute
På Solkusten vinkade svenskar med spanska flaggan. Strunta i Felipe González, åk till Solkusten och intervjua svenskar, sa nyhetschefen på Aftonbladet.
Under 67 år arbetade Staffan Heimerson som reporter. 55 år var han knuten till Aftonbladet. Reporter i 35 krig. Han har hållit tio korrespondentposter i sex världsdelar.
Kanske vi minns honom mest som Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Hong Kong, forna Jugoslavien eller i Washington från 1989 och fram till början av 2000-talet.
Staffan har hunnit bli 82 år. Är bosatt nära Cannes på den Franska Rivieran.
– Här trivs jag fantastiskt. Här finns de fyra viktiga V:en: Värmen, Vyerna, Vinerna och Vänlighet. Skulle aldrig falla mig in att återvända till Sverige. Där olivträden slutar växa där går min gräns för var man ska bo, säger Staffan när vi möts i Fuengirola.
Kritiserat metoo
Han är här för att kåsera vid en nordisk förening och presentera sin senaste bok ”Punkt. Slut?” Den handlar om #metoo, Aftonbladet, Sofia Olsson Olsén, Sveriges åsiktskorridor som inte bara är smal, även takhöjden är begränsad och rätten att yttra sig fritt.
Heimerson beskriver Sveriges åsiktskorridor som en farled, där resenären både får blåmärken på armarna och bulor i huvudet.
Boken kom till efter att Staffan 28 november ifjol fått sparken från Aftonbladet. Efter 55 år. Boken på 200 sidor tog sex veckor att skriva.
Den 28 november klockan 16 blev Staffan uppringd av Bladets dåvarande chefredaktör Sofia Olsson Olsén. En dag tidigare hade Staffan i en krönika kritiserat metoo-kampanjen och därefter försvarat krönikan i Resumé.
– Jag fick sparken. Det var ett angrepp på mig. Det säger en hel del om varför Sverige är som det är.
Metoo-kampanjen växte i Sverige. Landet hade drabbats av masspsykos. Alla ville vara offer. Yrkesgrupp efter yrkesgrupp träde fram och hade upplevt sexuella trakasserier. Åsiktskorridoren blev smalare och smalare. Ingen ifrågasatte kampanjen. Hela Sveriges medieelit höll upp sitt finger och följde vindens riktning.
Ingen journalistiskt granskning gjordes och framför allt ingen polisiär trots tsunamin av avrapporterade grova brott. Folk hängdes ut. Stämplades som mansgrisar. Sparkades från uppdrag och arbete.
Det började klia i Heimerson fingrar. Han skrev. ”Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar”. Aftonbladet släppte igen krönikan och publicerade. Heimerson blev intervjuad i Resemé och höll fast vid sin linje. Olsson Olsén som först hade låtit krönikan passera i Bladet gav Heimerson sparken.
Så här i efterhand känns det bättre.
– Just nu känner jag bara en lättnad och frihet. Varför skriva i en tidning som Aftonbladet.
Det har inte varit några positiva recensioner av Staffans senaste bok Punkt. Slut? i svenska tidningar. Han är mycket kritisk till den masspsykos som metoo-kampanjen skapade och har liknat den vid en häxjakt. Alla oskyldiga som hängdes ut. Stämplade för livet. Varav någon inte orkade mer.
Samma dag jag träffar Staffan nås jag av nyheten att Benny Fredriksson, vd för Stadsteatern och Kulturhuset, tagit livet av sig i Australien. Fredriksson utsattes för ett gränslöst mediedrev. I december 2017 lämnade Fredriksson teatern vid Drottninggatan efter att ha anklagats för en hård ledarstil i kölvattnet av metoo. Han försvann från offentligheten och begick självmord under en vistelse i Australien i mars. Vem bär ansvaret?
Staffans avsikt är inte att förminska kvinnor eller deras upplevelser av verkliga övergrepp. Det han angriper är själva metoo-rörelsen som hängt ut oskyldiga. Brott som har preskriberats och där anhöriga och barn drabbas.
Staffan har fått en del stöd från andra utrikeskorrespondenter och reportrar. Herman Lindqvist, mångårig journalist, historiker, Spanienkännare och författare skriver om Staffan Heimerson att ”han sneglar inte oroligt mot åsiktkörens dirigent, för att få veta vilken åsikt som gäller idag, utan bildar sig en egen uppfattning”.
Efter sparken från Aftonbladet, har du fått några andra anbud?
– Det har kommit förfrågningar från två nättidningar, att börja skriva, men jag har tackat nej.
I stället har Staffan Heimerson börjat skriva på sin första roman. En förväxlingshistoria, en thriller utan mord.
– Det är för mycket mord i svenska thrillerromaner. Detta blir en thriller utan mord. Munter och rolig. Förebilden är Frank Heller, en av Sveriges mest framgångsrika författare under första halvan av 1990-talet.
Romanen kommer att handla en del om journalistvärlden. Den utspelar sig på geografiskt fantastiska platser som utrikeskorren Heimerson har besökt. Handlingen är inte helt klar, men ”jag vet var slutet ligger” säger Staffan.
– Det känns bra. Jag är tacksam för att jag kan ta nya steg i livet.
Och han återkommer till Solkusten. Det har han alltid gjort.
