Det finns föreskrifter på mångt och mycket i Sverige. För många tycker en del, för få tycker andra. Till exempel så har den svenska Djurskyddsmyndigheten slagit fast att på sommaren har alla kor rätt att gå ut under 2-4 månader, minst sex timmar per dygn. Det står i den svenska Djurskyddsmyndighetens föreskrifter Av Anders Olow

Men betesrätten omfattar inte kalvar och tjurar, så de står ofta inne året om. Över hälften av korna i mjölkindustrin i Sverige står uppbundna inomhus under större delen av året. För korna innebär detta att de inte kan vända sig om eller klia sig på bakkroppen, och de kan bara stå eller ligga ned. De får heller ingen motion och väldigt begränsade möjligheter till sociala kontakter. I genomsnitt får en ko i mjölkindustrin leva i fem år innan hon dödas. Man kan heller inte skilja mjölk- och köttindustrin från varandra eftersom 60-70 procent av nötköttet i Sverige kommer från djur inom mjölkindustrin.

Det här läser jag på Djurens Rätts hemsida om kor, kalvar och tjurar. Djurens rätt har helt rätt i sin upprördhet.

Vilken lycka då att den spanska stridstjuren lever ett helt annat liv.

Nämn Spanien och en av de första sakerna man tänker på är tjurfäktning. Spanien, tjurar och matadorer hänger ihop. Som lång och lerhalm. Sammanbundna av en lång historia.
Som Ferdinand och Disney. Tjuren Ferdinand som sitter där under sin korkek och tittar ut över de stora öppna vidderna. Tjurfäktning är nämligen också historien om en halv miljon hektar öde land med fritt strövande kreatur nödvändiga i en hel ekologisk kedja. Kreatur som lever i sin frihet i fyra år, oändligt långt från trånga bås, irriterande människor och stress. Som blir stora och starka, tills de väljs ut för den stora uppgiften när ”man möter best”.

Att diskutera tjurfäktning kan aldrig bli neutralt, eller ens objektivt.

Att diskutera tjurfäktning med en vegetarian är inte ens meningsfullt. Utgångspunkten måste ju ändå vara gemensam.

En tjur uppfödd för arenan får inte ens se en människa till fots på nära håll innan det är dags. För då skulle han ha lärt sig. Lärt sig att se den egentligen lättslagna mannen. Det sägs i tjurfäktningsvärlden att en tjur lär sig mer på 20 sekunder än en människa på ett helt liv. Flera matadorer har fått betala dyrt för den kunskapen.

En tjur som springer in på arenan kan se skräckinjagande ut, men allt den vill just då är att hitta en utgång för att kunna springa hem till fincan igen. Han attackerar för att han är ensam, och inte hittar den där utvägen. På de öppna fälten skulle han och hans bröder fly undan en ensam ryttare.
Är det då synd om tjuren? Egentligen inte alls. Tjuren är ett djur uppfödd för sitt syfte. Hur kan man egentligen känna sig mer ledsen över den än den kyckling man just satt i sig med välbehag. Empatin borde i så fall riktas mot kycklingen, och övriga slaktdjur i slaktindustrin. Knappast mot den tjur som levt fritt och hälsosamt i fyra år och nu står inför drygt 10 minuters kamp mot den lilla människan. En kamp på liv och död.

Tjuren inger respekt i sitt kraftfulla yttre och är en del av ett stort historiskt sammanhang. Stamträden hos en del tjurar går flera hundra år tillbaka i tiden. I tjurfäktarvärlden börjar allt med tjuren. Det är tjuren som är grundbulten, utan den ingen tjurfäktning. I tjurfäktarvärlden är tjuren lika välkänd som matadoren.
I Svenska Magasinet kommer vi att skriva en del om tjurfäktning framöver, vi kommer att gå bakom barreran, det röda träskranket, och se vad som egentligen sker bakom det som synes ske. För vi vill förstå och lära. Inte bara reagera ”politiskt korrekt” och förnumstigt rynka vår svenska näsa och säga Usch! Fy!

Redan Hemingway konstaterade att ”vad som helst som är i stånd att väcka passion för sin sak kommer med säkerhet att väcka lika mycken passion mot den”. [Ur Döden på eftermiddagen].
Så följ med oss framöver på en spännande resa i det som är Spanien.