Det finns genombrott i sportvärlden som etsar sig fast mer än andra. Idrottare som når historiska milstolpar på kort tid. Under 2022 har jag följt Carlos Alcaraz.

Jag är en enkel kille som gillar att umgås med mina kompisar, sitta på en parkbänk eller i en bil, i ett hus, prata, ha det bra, berätta anekdoter och skratta. Det gör mig glad.

Den där enkla killen ”Carlitos” är numera den yngste världsettan någonsin i tennis. Han blev den yngste finalisten i US Open sedan Pete Sampras 1990 och den yngste som vann en Grand Slam sedan Rafael Nadal vann på Roland Garros 2005.

Alcaraz är i ett fint sällskap på totalt sex spanjorer som nått finalen i New York: Manolo Santana, Manolo Orantes, Arantxa Sánchez Vicario, Juan Carlos Ferrero och Rafael Nadal. Av dessa var det bara Ferrero som inte lyckades vinna.

Utvecklingen imponerar. Ifjol tog han sig in på 100-bästa-listan. Den 25 juli 2021 vann Carlos Alcaraz sin första ATP-seger. 18 år, två månader och tjugo dagar gammal vann ”Carlitos” i Kroatien. 2022 fortsatte med turneringssegrar i Rio de Janeiro, Miami, Barcelona och Madrid. Segern i Madrid med kvartsfinalvinst över Nadal och seger i semifinalen mot Djokovic betydde att Alcaraz tog ytterligare ett par steg mot att närma sig den översta tennistronen.

Det handlade bara om månader innan Carlos Alcaraz skulle bli den yngste världsettan genom tiderna. Blott 19 år och fyra månader gammal den 12 september 2022.

Vägen fram till segern i US Open på Flushing Meadows i världsmetropolen New York är bland det coolaste jag sett. Det var en serie långa matcher som gör att sättet som Carlos Alcaraz vann på är svårslaget bland övriga konkurrenter och upplagor.

Dagen efter finalsegern träffade Carlos Alcaraz ett antal spanska journalister på 36:e våningen i en skyskrapa på Manhattan. Personen han lyfte fram var psykologen Isabel Balaguer som varit en viktig pusselbit sedan 2019.

Hon är en av de främsta anledningarna till att jag är där jag är idag. Tennis är krävande. Vecka efter vecka, året om måste jag vara mentalt fräsch och hantera press. För att bli bäst måste du slå de bästa. Våga vinna.

Åttondelsfinalen, kvarts- och semifinalen avgjordes samtliga i fem set. Det var matcher som tillsammans varade över 14 timmar. Man mot man.

Det var underlägen och set-bollar emot sig. Alcaraz gav allt, kämpade till sista bollen, räddade omöjliga bollar där publiken trodde att spanjoren var bortspelad. Alcaraz plockade fram ”hela verktygslådan” med slag bakom ryggen. Han är en konstens mästare i att hantera pressade lägen. Så ung, så cool.

Det var långa, krävande matcher med fysiskt och mentalt slitage, sa 19-åringen från El Palmar i Murcia och tackade psykolog och alla som stöder honom.

Tack alla ni som följer och uppmuntrar mig. Ni har gett mig styrkan att göra mitt bästa för att kämpa om varje poäng och boll. Den här finalsegern är lika mycket till min familj, till er alla, som för mig.

Carlos Alcaraz seger i US Open och förstaplatsen på världsrankingen är också ytterligare en bekräftelse på vad spansk tennis har gjort i många år. Få fram stora tennisspelare. Och de slutarinte att komma.

Han är en produkt av Nadals tennisakademi och tränaren Juan Carlos Ferrero. Det handlar inte bara om spelgeni och bollkänsla. Det är lika mycket snabbhet och fysisk styrka. Alcaraz har byggt muskler. En muskulös kropp som genererar snabbhet och hög bollhastighet.

Murciasonens framfart har inspirerat mig att ta upp tennisen igen. Jag drogs med under eran med Mats Wilander som följde i kölvattnet av Björn Borgs enorma framgångar. Uppvuxen i Växjö och tennisbanorna i Strandbjörket följde jag Wilanders fantastiska år 1982 till 1988 då han under tjugo veckor rankades som världsetta. 1988 då två killar från Småland, Wilander och Edberg, vann världens fyra Grand Slam.

Då var tennisveckan under Swedish Open i Båstad sommarens höjdpunkt med alla svenska världsstjärnor på plats. Utländska spelare valde ofta att stanna hemma. Det var ingen idé att spela i Båstad. Sverige var bäst i en av världens största idrotter.

Jag får ofta frågan från spanska kolleger vad som hände med svensk tennis. Det var lättare att räkna upp vilka svenskar som inte låg på femtiobästalistan jämfört med vilka som var bland världens 50 främsta. Sverige hade tio spelare bland världens 50 bästa 1988. Tre av världens sex bästa spelare, Wilander, Edberg och Kent Carlsson var svenskar.

Jag minns när amerikanska tennisjournalister kom hem till Växjö för att knäcka koden till Det Svenska Tennisundret och varför småklubbar i Småland fick fram spelare som Wilander, Stefan Edberg, Jonas Björkman, Magnus Larsson, Janne Gunnarsson och bröderna Hans och Stefan Simonsson i dubbel.

Det Svenska Tennisundret gick upp i rök. Var det andra sporter som plockade upp talanger som tidigareskulle valt tennisen? Stannade svensk tennis i utvecklingen? Troligtvis var det så.

Det gör att vi imponeras av den spanska tennisarmadan ännu mer. Den har inte kapsejsat, den seglar i medvind och den 22 till 27 november väntar finalspel i Davis Cup i Málaga. Med världsettan Carlos Alcaraz i det spanska laget.