Det har blivit svårare för opinionsinstituten att pejla läget i nationen. Undersökningar görs i syfte att kartlägga opinionsläget och i förväg få en aning om ett kommande valresultat. Invånarnas inställning till institutioner och samhällsproblem får vi också en vink om. Opinionsläget beskrivs som allt mer nyckfullt vilket skapar osäkerhet. Av Ola Josefsson
På Twitter: @JosefssonOla
”Vilket parti skulle du rösta på i valet om det vore val idag?” En klassisk fråga i opinionsmätningssammanhang men sällan har den varit mer laddad än just nu. Metoderna kan variera både till antalet tillfrågade som tillvägagångssätt. Ibland handlar det om ett slumpmässigt urval medan andra samarbetar med självrekryterade webbpaneler. Storleken på urvalsgruppen kan också variera.
Även i Sverige har ämnet kommit upp efter riksdagsvalet 2018 där opinionsinstituten underskattade såväl Moderaternas som Socialdemokraternas valresultat. Liberalernas och Vänsterpartiets väntade resultat överskattades däremot.
Väljarstödet för SD blåstes upp av flera opinionsinstitut. Det spretade kraftigt mellan olika väljarbarometrar. På valnatten visade det sig att de traditionella instituten prickat ganska rätt medan de som använder öppna webb-paneler överskattade SD rejält.
I snitt landade partiernas resultat 1,7 procentenheter ifrån opinionsinstitutens prognoser som bygger på en kombination av slumpmässiga telefonintervjuer och webbpaneler.
Den 2 december var det regionalval i Andalusien. Det spanska statliga opinionsinstitutet CIS (Centro de Investigaciones Sociológicas) har fått utstå hård kritik och även en del gliringar efter att ha gjort missbedömningar av opinionsläget.
Väljarstödet för socialistpartiet PSOE blåstes upp rejält av CIS. Det visade sig att valresultatet för PSOE blev hela 9,42 procentenheter mindre. CIS hade även blåst upp siffrorna för det vänsterorienterade protestpartiet Adelante Andalucía. Valresultatet blev hela 3,2 procentenheter mindre.
Den stora knallen var konservativa Vox som CIS underskattade totalt. Vox fick 7,8 procentenheter fler röster än CIS-undersökningen. Bland de övriga partierna lyckades CIS pricka in väljarstödet bäst för Ciudadanos (-0,3). Partido Popular däremot fick två procentenheter fler väljare jämfört med CIS-undersökningen.
Så varifrån kom Vox 396.00 underskattade röster från att vid valet dessförinnan bara fått 18.000? Opinionsinstitutet Sigma Dos har kartlagts väljarströmningarna. Det visar sig att 178.000 Voxväljare tidigare hade röstat på Partido Popular. De övriga kom från PSOE (26.000), Ciudadanos (58.000), Podemos (28.000), Vänsterpartiet IU (5.000) och 33.000 från mindre lokala partier. 39.000 Voxröstande hade vid det tidigare regionalvalet röstat blankt eller varit soffliggare visar undersökningen från Sigma Dos.
En nyckfull väljarkår alltså där till och med 33.000 vänsterväljare bytte sida totalt, från vänsterns Podemos och Izquierda Unida till Vox, vid det andalusiska valet.
Låt oss konstatera att PSOE nyligen handplockade José Félix Tezanos med partibok som generaldirektör för CIS som blåste upp siffrorna rejält för just PSOE. Det gör att PP och Ciudadanos i fortsättningen tar siffrorna från CIS som ett skämt eller med noll trovärdighet.
Efter Francos död var PSOE det statsbärande partiet fram till 1996 då mängder av korruptionsskandaler fick högerpartiet Partido Popular att för första gången bli största parti i Spanien. Därefter har PSOE och PP växelvis suttit vid makten.
2015 gick Spaniens tvåpartisystem i graven. Vänsterorienterade Podemos och högerliberala Ciudadanos har tagit röster från korruptionstyngda PSOE och PP. En politikerklass har vuxit fram med mer likheter som kleptokrater än demokrater. Arbetslösheten, korruptionen och politikerklassen beskrivs som Spaniens största problem enligt undersökningar.
PSOE och PP har tappat stöd och i sin kamp för att fånga upp väljare på ”andra sidan” har de förflyttat sig in på det politiska mittfältet. Nya partier har därför uppstått som menar sig stå för vänsterideologi och högerideologi. Först Podemos som senare har gått samman i en vänsterkoalition med det gamla Förenade vänstern, Izquierda Unida.
Besvikna vänsterväljare hos PSOE och framför allt arbetslösa ungdomar med en och annan haschpipa slog tältläger på Puerta del Sol 15 maj 2011 med namnet ”Movimiento 15-M” som blev startskottet för Podemos som kom till i maj 2014 (eller regionala Adelante Andalucia från 2018).
Podemos växte och nosade på 20-procentstrecket i opinionsundersökningar för att senare backa och numera ligga stabilt på cirka 15 procent. Media vurmade för Podemos och partiledaren Pedro Iglesias har i regel fått stå och tala fritt i tv-program (läs La Sexta) utan några motfrågor. Partiet har dock inte ökat i den omfattningen som många trodde (eller befarade). I stället har de gått bakåt då inre konflikter har blossat upp.
Nu har en vänsterpolitisk valallians bildats under namnet Unidos Podemos för att inte tappa ytterligare i styrka. I vänsteralliansen ingår Podemos, Izquierda Unida och Equo.
Andalusien går en ny tid till mötes. En av socialismen starkaste bastion i Europa har fallit efter 37 år. Maktpartiet PSOE blev visserligen största parti men högeralliansen blev större än vänstersidan.
Kommer Andalusiens högerallians att hålla i det långa loppet och komma överens? Eller uppstår sprickor som fördjupas? Vilka personangrepp, ideologiska etiketter eller namnlappar kommer att användas i debatten 2019?
Eller får vi igång en diskussion kring tidsandan, tiden vi lever i och hur den bestäms. En splittrad värld, opinionsbildning och tumult i sociala medier och vart vi är på väg. Kan vi hoppas på att etisk reflektion får ett större utrymme?
