Arturo Pérez-Reverte, författare och medlem i Spaniens Kungliga språkakademi, menar att ”vi har aldrig varit mindre fria än nu”. Ett ganska kontroversiellt uttalande där han jämför med Francoepoken med tillägget att utanför politiken var friheten absolut. Av Ola Josefsson
På Twitter: @JosefssonOla

Nu lever vi bland massor av inkvisitioner. Säger du inte rätt, eller tänker rätt, är du snart dömd. En skrämmande puritanism. Jag har aldrig känt min personliga frihet lika hotad som under de senaste tio åren. Dumhet är en dålig reskamrat med frihet, säger Pérez-Reverte.

Vad är då dumheten som inskränker vår frihet? Enligt Pérez-Reverte är det bland annat de sociala nätverken som ger utrymme för dumhet och binder upp människor. De gör människor självupptagna utan en tanke på vad som händer runt omkring dem.
Jag har själv sett folk gå in i lyktstolpar fullt upptagna av sina mobiler under en vandring i stadskärnor med tutande bilar och bussar. En och annan har varit nära att bli påkörd. Någon har blivit påkörd.

Hot, hat och splittring frodas och växer. Fördumningen är total antingen det handlar om evighetsdebatter kring separatism, miljö, integration, invandring eller gängkriminalitet. Eller ta detta slentrianmässiga kletande av röd- och brunfärg som inte leder till någon lösning. Med frihet och sociala medier följer dumhet. Vi har nått slutet på en cykel menar Pérez-Reverte.

Antalet måsten står på rad. Den digitala tekniken har förenklat vardagen på många sätt, men ack vad tekniken styr oss i våra dagar. En restaurangägare på kusten uttryckte nyligen sina tankar för mig.
Familjer kommer till restaurangen för att äta en god bit mat. Personalen gör sitt bästa för att kvällen ska bli lyckad med nöjda middagsgäster.
Men personalen iakttar också hur hela familjen sitter tyst under kvällen. Var och en med sig egen mobil. Ensamma i sin egen familj.
En middag bör ju vara den tid på dagen då vi sitter i lugn och ro. Njuter av god mat och kanske ett gott vin – och samtalar. Utbyter erfarenheter.

Jag tänker på iakttagelsen av restaurangägaren när jag ser dagens politiker som inte kan samtala och komma överens. De är skickliga att sprida PR och slagfärdigheter på sociala medier. Men sitta ned och samtala, nå överenskommelser och lösningar? Icke!
Har vi människor blivit dåliga på att samtala och lyssna? Är politikerna en spegelbild av samhället? Kanske mänskligheten har fått de politiska ledare som de är värda? Är det därför vi har sådana som Sánchez, Casado, Rivera, Iglesias och katalanska nationalister som Torra och Rufián?

Provinsens största dagstidning Diario SUR:s chefredaktör Manuel Castillo skrev nyligen i en söndagsledare om sakernas tillstånd i Spanien. Politikerklassen, vars förtroende når bottennivåer hos den spanska allmänheten, har dålig kännedom och känsla för demokratins verktyg. Politiker som inte har något moraliskt, socialt eller intellektuellt mål. De har glömt att deras verkliga mål är att arbeta och förbättra livsförhållandena i samhället menar Castillo.

Pedro Sánchez, Pablo Casado, Albert Rivera och Pablo Iglesias. Politiker och ovilliga till någon som helst överenskommelse. Av den anledningen håller Spanien allmänna val den 10 november. Det blir det fjärde valet på fyra år.
Sánchez, Casado, Rivera och Iglesias vill driva sin egen politik. Utan konsensus och söka samförstånd. Samarbete, koalition och överenskommelser finns inte på kartan nationellt. Personliga motsättningar förstärker de redan skarpa röda linjerna som skiljer partierna.

Enligt OECD har vi en väntande lågkonjunktur runt hörnet, under första kvartalet 2020. Castillo skriver att han inte kan föreställa sig hur detta politiska gäng ska lyckas nå avtal och lägga fram sparpaket och styra detta land när ekonomin börjar kärva.

Det är många som oroas över utvecklingen. Det gör även författaren Arturo Pérez-Reverte som är mycket kritisk till utvecklingen som är på väg att rivas upp på grund av okunnighet, oansvar, arrogant flärd och bekväm likgiltighet.

2019 erbjuder kapitalismen lösningar på alla problem. Åtminstone är det vad en del tror. Du kan flirta, chatta och träffa främlingar genom några klick på mobilen. Samtidigt som vi är fångade och uppätna av tekniken har ensamheten blivit vår tids folksjukdom i det utvecklade tekniska samhället.
Det menar sociologen Luis Ayuso vid Málaga universitet i en intervju. En intressant reflektion som återspeglar hur många människor känner det i en allt mer global värld och med fler sätt att kommunicera. Trots det känner sig allt fler ensamma.

Familjestrukturerna har blivit smalare och färre. Syskon riskerar att bli utrotningshotade då allt fler familjer bara skaffar ett barn. Redan på 1800-talet förutspådde sociologer att det moderna fria, jämlika ekonomiska samhället skulle öka risken för ensamhet. Inom fångvården är isoleringscell det värsta straffet. Det håller vi själva på att bygga i det öppna samhället.

Det finns de som vill vara ensamma för en stund för att reflektera och meditera under så kallad egentid. En sådan person kan känna sig bekväm med sig själv.
Men så har vi de som upplever påtvingad ensamhet eller som lever i familjer och känner sig ensamma. De saknar samtalet. Möjligheten att anförtro sig åt någon annan, dela sorg och glädje. De övriga sluter sig och är upptagna med sina elektroniska enheter.

Därför är det inte ovanligt att människor tar till mobiltelefonen som en oskiljbar följeslagare och använder den som motgift mot ensamhet.