Våld och brott har blivit ett polariserat ämne. Det märks inte minst när vi skriver krimnyheter. Kommentatorsfälten fylls av åsikter som kolliderar med varandra. Skjutningar och våld borde vara något som alla tar avstånd ifrån. Det har blivit ett slagträ i samhällsdebatten. Av Ola Josefsson
På Twitter: @JosefssonOla

En del kallar Spanien för polisstat bara för att många poliser syns i gatubilden. På andra håll ropar allmänheten efter fler poliser.

Spanien har flera poliskårer. Här finns national, regional– och lokalpoliser. Vissa regioner har sina egna poliskårer som Kataloniens Mossos d'Esquadra, Baskiens Ertzaintza och Navarras Policia Foral. Även Andalusiens har en regional poliskår, Policía de Andalucía, som grundades 1992 och förändrades i sin struktur 2003. Den är inte stor och vi hör sällan om den.

Räknas inte Guardia Civil till poliser? Både ja och nej beroende vad du läser. Guardia Civil är gendarmer vilket är spanskans motsvarighet till franskans gendarmerie.
Vi skulle kunna beskriva, för att inte vara helt petnoga, att Gendarmeri är en militärt organiserad poliskår. Gendarmeriorganisationer finns i flera länder i Europa. Som exempelvis Frankrike, Tyskland och Italien. I något land kanske de är underställa Försvarsdepartementet, i andra länder Inrikesdepartementet.

Om du frågar en Guardia Civil i Spanien om denne är polis så skakar denne troligtvis på huvudet. I svensk media generaliseras det och benämningen polis används om Guardia Civil, vilket är fel. Kanske du någon gång har läst om ”Francos Guardia Civil” i någon text av en svensk journalist som är dåligt påläst men som har sin agenda och vill få ut sitt budskap att Guardia Civil är ett påfund från Francotiden. Troligtvis menar samme journalist att Spanien är en polisstat.
Guardia Civil grundades den 28 mars 1844, alltså lång före Franco. Ett speciellt organ med väpnade styrkor inom infanteri och kavalleri skapades efter beslut från drottning Isabel II.

Lokalpolisen, nationalpolisen, Guardia Civil och den regionala poliskåren har var och en sitt område. Lokalpoliser ser vi i regel mest av. Runt 2.500 lokalpoliser är utkallade på gator och torg längs Solkusten varje dag.

Hur vackra orden om frihet än är som uttalas av politiker, självutnämnda experter, bloggare som likt åsiktsfabriker fabricerar politisk korrekta meningar med att de är feminister och går i försvarsställning för rätten till sin egen åsikt om de blir kritiserade, så lever vi i fruktan varje dag.

Det beskrivs som det fria öppna samhället. Samtidigt kastar vi en blick bakåt, över axeln, när vi ska trycka in pinkoden. Vi kontrollerar att fönster, dörrar och grindar är låsta. Unga kvinnor tar taxi för att de inte törs gå genom stan. Vi undviker mörka gränder, håller oss hemma efter mörkrets inbrott. Vissa skaffar hund för att skrämma bort eventuella inkräktare. Oroliga föräldrar kör och hämtar sina barn i skolan. Skjutningar, mord och våld i hemmet präglar vardagen på många platser.

Vi tycks ha blivit fångade i fruktan. Fria? Nääää!

Jag tillbringade några veckor i Sverige med föräldravård. Läste en intervju i Svenska Dagbladet med rikspolischefen Anders Thornberg som berättade att 80 barn mellan åtta och 14 år gamla har blivit de tunga kriminellas hantlangare enbart i Sydsverige. De utför personrån, bär vapen och narkotika. För varje individ som skjuts, grips eller döms så står det 10-15 till som vill komma fram.
Det finns en råhet som vi aldrig tidigare sett, säger Thornberg. Brottsligheten har nått en ny ”råhet”. Det har byggts upp under lång tid, ingen har reagerat. Det kommer att ta tid att vända utvecklingen om det ens går. Rikspolischefen menar att alla måste ta sitt ansvar, skolan, föräldrar och socialtjänst.

Det är ingen rolig läsning med alla skjutningar som tycks vara en svensk gåta. 2015 började det sticka iväg i statistiken. SVT rapporterade ifjol om en studie som visade att det är tio gånger vanligare med dödsskjutningar bland unga män i Sverige jämfört med Tyskland.
Många illegala vapen i omlopp och stor efterfrågan då allt fler skaffar sig vapen. Narkotikahandeln ökar, många kriminella söker andelar i försäljningen och de skjuter vid minsta lilla tvist. Något vi ser i både Sverige som Spanien.

Att skjutningar och våld ännu kan göra oss arga väcker ändå hopp. Det värsta är likgiltigheten, bristen på civilkurage, folk som inte bryr sig, skakar av sig det obehagliga och menar att allt är så bra. Och det är vackert, att se ljuspunkterna i tillvaron.

Patrick Deneen skriver i ”Why liberalism failed” (Yale University Press, 2018) att högerns och vänsterns sektmummel egentligen inte är så olika, utan bara två sidor av samma mynt. Båda sidor hyllar liberalismen och individens frigörelse. Det som skiljer dem åt är hur det ska gå till. Antingen via marknaden eller staten. Fri ska individen bli till varje pris. Punkt.

Hur har det gått? Känner vi oss fria? Eller är det så att liberalismens värderingar har slagit sönder alla gemenskaper i civilsamhället? Som familjen, församlingar eller föreningar och i stället är vi mer isolerade i vår egen fria värld. Vi tror vi är fria bara på grund av den tekniska utvecklingen när antalet brottsoffer och otrygghet i stället ökar.

Den omisskännliga trenden har legat på frihet och liberalism att vi har glömt bort ansvar och skyldigheter. Om vi fråntar varandra vårt ansvar, fråntar vi varandra vår frihet.
Kriminella som skändar, dödar, misshandlar och hotar känner inget ansvar. Övriga blir av med sin frihet, lever i ständig fruktan. Ansvar och frihet förutsätter varandra.

Rätt värderingar är mänsklighetens enda chans att orientera från fel till rätt.