I en miniserie i om två artiklar ska jag gå igenom och försöka reda ut begreppen vad gäller våra två vanligaste terapiformer. I förra numret pratade jag om KBT. Av Hanna Willix, Leg. Psykolog
e-post: hannawillix@gmail.com
LinkedIn: Hanna Willix
+46 70 356 86 15
+34 684 363 922

PDT. Den teoretiska inriktning som ligger undertecknad psykolog varmast om hjärtat är den psykodynamiska (förkortat PDT). PDT innebär ett öppet och utforskande förhållningssätt, och en anpassning efter individen. En lugn och trygg atmosfär som skapar förtroende och vilja att utforska känslor, ibland jobbiga sådana. Relationer är centrala, dels de relationer patienten har utanför terapirummet, de relationer patienten vuxit upp med, men även relationen i rummet mellan patienten och mig som behandlare under vårt arbete tillsammans. Tillsammans är ett nyckelord i sammanhanget.

Psykologen må vara expert på sin metod och delar av mänskligt psyke och fungerande, men personerna vi möter är experter på sig själva; sina känslor och upplevelser. Vi behöver arbeta tillsammans för att nå resultat.

Vid flertydiga eller mångbottnade frågeställningar kan entydiga eller alltför enkla målformuleringar vara otillräckliga. Genom att i samtal med en PDT-terapeut ta upp aktuella problem och tillsammans betrakta dessa i ljuset av tidigare erfarenheter och vad man varit med om, kan man nå ökad insikt om känslors sammanhang och orsak.

Vad kan tänkas påverka att man känner som man gör inför en viss situation? En ökad medvetenhet om de egna drivkrafterna och vad som styr vårt handlande kan leda till att man vågar prova nya sätt att vara. Enligt psykodynamisk teori är en del av det vi känner, tänker och vill styrt av omständigheter inom oss som vi bara till viss del eller inte alls är medvetna om. Det kan vara önskningar eller behov som vi inte ”vill” se, exempelvis för att det skulle påverka hur vi ser på oss själva eller av rädsla för att andra kanske skulle ta avstånd från oss.

Inom PDT är en utgångspunkt att psykiska symtom som ångest eller depression uppkommer när det inte går att hitta mer fungerande sätt att hantera sina känslor eller relationer till andra. Symtom på att det inte gått att hitta konstruktiva lösningar på livsproblem ses som i någon form meningsbärande uttryck som det går att förstå. En orsak till att det är svårt att hitta konstruktiva lösningar kan till exempel vara att man är omedveten om och därmed inte tar hänsyn till förhållanden som inverkar på hur man själv beter sig, känner och tänker. Med en ökad medvetenhet och förståelse för bakomliggande faktorer, ökar också vår förmåga att hantera inre eller yttre konflikter och svårigheter.

Många är fokuserade på skillnaderna mellan de ovan beskrivna psykologiska inriktningarna. Jag tycker att det är mer intressant att tala om likheterna. Gemensamt är att man utifrån en samarbetsrelation arbetar med fokus på aktuella problem så som de tar sig uttryck i vardagen. Båda inriktningarna använder metoder som inriktar sig på förståelse och acceptans inför sina egna tankar, känslor och beteenden. I förlängningen också i vissa fall förändring av desamma.

Istället för att fastna i vem som gör vad bäst, borde det väsentliga istället vara att fortsätta avstigmatisera psykisk ohälsa och fortsätta utveckla goda behandlingar. För faktum är att vi fortfarande har en lång väg att gå; psykiska diagnoser står för en väldigt stor del av sjukskrivningarna idag och det fortsätter att öka enligt rapporter från Försäkringskassan. Dock tycks intresset för psykologins stora möjligheter till förändring och positiva effekter ständigt öka i vårt samhälle, vilket är roligt att se! I takt med detta minskar stigmat som länge funnits kring psykiska besvär. Det är fascinerande hur mycket förändring en människa är förmögen till och hur något negativt kan bearbetas och ibland vändas till en djupare förståelse för sig själv och sina medmänniskor.

Vad fungerar för vem? Hur kan fler bli hjälpta? Att marknadsföra en enskild metod som lösningen för alla är verkligen inte vad jag är ute efter, vilket förhoppningsvis är tydligt vid det här laget. Det förhållningssättet riskerar snarare öka pressen på den som eventuellt inte drar nytta av sin behandling. Istället bör vi för ställa oss frågan: vad fungerar för vem?

Även om man med hjälp av forskning funnit vissa grundläggande kunskaper som kan anses närmast ”universella” kring människans psyke och fungerande, är mycket individuellt. En grundtanke blir då att olika behandlingar borde fungera olika bra för olika personer (utövare som patienter), också beroende på typ av besvär och vilken period man befinner sig i i livet.

Många studier har också pekat på att relationen till psykologen är viktig, det vill säga personkemin mellan den som söker hjälp och den som ger hjälp. Så välj en terapeut du får förtroende för och trivs med, snarare än att utgå från vilken psykologisk inriktning han eller hon har. (Men se gärna till att personen i fråga har en bra utbildning).