Samhällsdebattören, underhållaren, dansaren, stå-up komikern och sångaren Peter Kleinwichs firar i år 40 spanska år. 1968 kom han till Spanien första gången och det blev kärlek vid första ögonkastet. Av Ola Josefsson

-Kärlek för alltid skulle jag vilja uttrycka det.
Pedro el Polaco, som är hans artistnamn i Spanien, framträdde under en tvåtimmars enmansshow på Restaurant Regina i Fuengirolas småbåtshamn. ”Dansdoktorn” var på bästa humör och gav en och annan känga åt etablissemanget.

Studerade flamenco
Han studerade flamenco hos Mercedez och Albano på den legendariska dansstudion Amor de Dios i Madrid där han lärde sig flamenco såväl som klassisk spansk dans och folklore. Han har stampat till sig två diskbråck – men å andra sidan är det ju sådant man kan leva på, åtminstone i Sverige…
Han har blivit omskriven med en halvsida i Spaniens största rikstidning El Pais. Där blev han kallad ”Pedro el Sueco”. Eftersom han ursprungligen kommer från Polen har ”Pedro el Polaco” blivit hans artistnamn i Spanien. Han har fått silverbuckla, en officiell utmärkelse från spanska statens turistbyrå i att marknadsföra Spanien som kulturland. Hans finns även med i ett ansett spansk flamencolexikon som ende utlänning.
Han har strippat i Stockholm och vid spansknordiska sällskapet i Fuengirola 1987 varpå minst hälften av gästerna satte i halsen.
-Stripteasen gav min stjärt ett ansikte…

Judiska rötter
Peter Kleinwichs ansvarade för firandet då Svenska skolan i Fuengirola hade 20 årsjubileum och han räddade den svenska paviljongen i Sevilla under världsutställningen Expo 1992 då en räkfrossa gick fullkomligt fel och tusentals räkor av en olycklig anledning hamnade på golvet. Pedro grep tillfället iakt och bjöd upp till en eldig sevillanas med borgmästarens hustru i Sevilla för att dra uppmärksamheten till sig, och bort från olyckan med tusentals räkor som flöt ut på golvet.
Han är född i Polen, har judiska rötter, hans pappa var jude och ateist och hans mamma var troende katolik. Det var atmosfär vid matbordet…, som Pedro El Polaco själv uttrycker saken.
-Antisemitism är nationaldrag i Polen. Att vara jude i Polen är som att ha spetälska. På väg till Sverige tog vi omvägen och bodde några månader i Israel. Då hade jag vant mig vid tanken att vara jude. Jag blev populär i Israel, jag var blond, vilket var ovanligt. Några kompisar såg sedan att jag inte var omskuren och så blev jag kallad ”goj” ett judiskt ord för ickejude. Att inte vara jude i Israel är lika illa som att vara jude i exempelvis Polen.

Hur har detta format din uppväxt?
-Väldigt mycket. Jag tappade fotfästet, blev ensam, visste inte var jag hörde hemma. Det har format mig till en ifrågasättande och kritisk person mot överheter och regler, jag har blivit en enstöring, även en artist.

Vad har du för relation till din pappa?
-Han var krävande och fodrande. Inom judendomen förväntar man sig mest av den äldste sonen. Han hade ett framgångsrikt företag som han ville att jag skulle ta över. Men jag ville inte ha något med honom att göra. Nu i efterhand har jag fått veta att han gick igenom väldigt mycket under kriget och jag är imponerad över att han har klarat sig så bra, bildat ny familj och drivit företag. Min far glömde bort att man även måste visa att man älskar och inte bara kräva saker.
-Men ibland blir jag förvirrad som när jag ser dagens generationer som förnöjsamma sitter och får ölmagar i förtid. Är det bättre med kravlös ungdom?
Pedro el Polaco har fått mat, husrum och dricks tack vare att han kan dansa sevillinas. Det lönar sig att dansa…

Du menar att det inte finns något vackrare än flamencomusik?
-Vi har blivit ytliga och glömt rötterna. Flamencon liksom kyrkan har blivit anpassad. Musiken har blivit populärmusik, dåtidens flamenco har blivit urvattnad i vår tid och anpassad till vår tids tycke och smak i stället för att behålla sin egenart. Den riktiga flamencon är en magisk konstart men det glöms bort. Glädjande nog poppar det upp nu och då nya dansare somär hängivna åt ursprunget. Men för att de ska överleva måste de blanda rumba och pop.
-Sevillana är den vackraste och sensuellaste pardansen som jag vet och precis så mycket flamenco som oinvigda orkar med.

Dansen, hur viktig är den för dig?
-Det är a och o. Jag har diskbråck som kommer och går, kan jag inte dansa så ändrar jag personlighet och tappat livsmodet. Jag dansar medan kaffevattnet kokar, jag steppar i hissar och på perronger. Det är ett sätt att uttrycka mig och förhålla mig till tiden.

Kärleken till Spanien är stark och kommer att vara livet ut, men i en intervju i Dagens Nyheter är du ganska kritisk till utvecklingen i Spanien?
-Det som händer i västvärlden i övrigt har kommit ifatt Spanien också. De har sålt sin själ, materialismen griper omkring sig, den egenart som Spanien var kända för for iväg med pesetan, eller kanske tidigare. Det är fullt möjligt att jag som svensk polack bryr mig mera om sevillanas framtid än någon inhemsk spanjor. Jag har följt ferian i Fuengirola exempelvis sedan 1987, det är allt färre som kan dansa och ungdomar tvingas in i casetor med direkt ohälsosam volym på skränmusik.
-Trots reservationer är Spanien som en drog och jag grips av en oförklarlig lyckokänsla varje gång jag kommer hit. Jag har för många underbara minnen som tröst och att leva på.

I din underhållning märks en påtaglig samhällskritik, världen borde gå i terapi, hur sjuk är världen?
-Eller hur sjuk är jag, vem mår sämst, jag eller världen. Jag tillhör en civilisation på dekis. Jag ser ingen framtid om vi inte ändrar och daterar upp oss i tillvaron. Jag har kämpat för vissa saker exempelvis inom pardansen. Vi är drabbade av en annan kultur som islam. Vi är alldeles för flata för att våga hävda vår livsstil. Det finns tuffare krafter som kommer att ta över, kanske är det lika bra.
Han har jobbat på gatan runt i Europa, som artist med början på Odenplan och fick 37 kronor i hatten vid första tillfället. En tjejkompis vid namn Petra Nielsen – jo samma tjej som sedan blev dansare, skådespelare och musicalartist i världsklass – debuterade som scenartist med sevillanas på hans trälåda.
-Hon blev något, konstaterar Peter Kleinwichs…

Du talar mycket om kändislivet, när blir man någonting?
-När jag tog av mig byxorna blev jag riksbekant. Det behövs inte så mycket. När jag tjänade som bäst hoppade jag av strippkarusellen i ande och mening för att inte bidra till dekadansen. Det var dumt gjort, världen blev inte bättre, jag blev bara fattigare. Men strippens betydande inkomster kostade mer än de smakade. Flamencon och all min övriga scenverksamhet med byxorna på är roligare i längden…
Peter Kleinwichs irriterar sig på flumskolan, om kaoset i den svenska skolan. Om kaos på lektionerna, om hur invandrare håller på att sätta hela skolan i gungning.

Berätta om filmen ”Vikarien”?
-Det skulle blivit ett entimmes tvprogram. I stället blev det en långfilm som handlar om flumskolan, vårt förfall och vår civilisations kollaps. Vikarien sändes fredagen före valsöndagen i september 2006. Kanske var det jag som fällde den förra regeringen. Socialdemokraterna har förändrat vår syn på auktoritet i all välmening, men ack så tokigt. En fatal björntjänst, helt att jämföra med de steriliseringsprogram de genomförde tidigare.
-Muslimska kvinnor och män får inte ta i varandra, de umgås inte, man tar bara i sin hustru. Hur ska jag undervisa över kulturgränserna i exempelvis pardans när de inte får ha fysisk kontakt. Jag lär dem danssteg då är alla med, men när jag kommer till dansfattningar då lämnar samtliga muslimska tjejer salen. Det är en frontalkrock som inte skolverket har kontroll över.
-Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen, sa William Shakespeare. Vad jag känner för Hamlet, säger Pedro el Polaco avslutningsvis.
Fotnot. Peter Kleinwichs planerar för en turné under temat ”Mina 40 spanska år” på Costa del Sol i mars. Läs mer på: www.dansdoktorn.com