De senaste veckorna har vi observerat en ökad oro på de finansiella marknaderna Av Ruben Larsen, Haga Kapital
e-post: ruben@hagakapital.se
+34 616 854 498
Lehman Brothers och Brexit är relevanta exempel vilka utlöste stark marknadsoro med kraftigt fallande börser. Investerare sålde aktier och sökte sig till guld eller annat som upplevdes som mer tryggt.
Vilken konkret händelse som utlöste nuvarande marknadsoro är svårare att definiera.
Denna gång tog det ett par veckor att identifiera vad som sannolikt var den utlösande orsaken.
Med bakgrund av en ökad inflation har Amerikanska Centralbanken signalerat en högre styrränta och marknaden förväntar tre höjningar på 0,25 % vardera under 2018. Osäkerheten är effekten av en mindre expansiv penningpolitik som har genererat högre nervositet med påföljande högre volatilitet på de finansiella marknaderna. Det vi inte har observerat är flykten till guld. Detta skulle kunna förklaras med att investerare inte längre upplever guld som något tryggt men antagande är mycket långsökt.
5 februari i år tog Jerome Powell över som ny ordförande för Amerikanska Centralbanken. Bytet av ordförande har gett bränsle till spekulationer om att han förespråkar en mer aggressiv räntecykel än föregångaren Janet Yellen. Detta är det mest konkreta förändringen. Finansiell data har de senaste månaderna inte indikerat någon förändring i förväntad inflationsökning. Däremot har man i Europa observerat en marginellt svagare prisförändring än vad tidigare prognoser har indikerat.
Vad vill man åstadkomma?
Vad har hänt efter skuldbubblan i 2008 och varför har centralbankerna haft lägre räntor? Ur ett förenklat teoretiskt perspektiv kan man säga att de flesta centralbankers uppgift är att stimulera till att efterfrågan på varor och tjänster är större än utbudet. Om efterfrågan är högre än utbudet, ökar priserna och konsumenter vill köpa idag eftersom det blir dyrare att vänta till imorgon. Denna prisökning vill man hålla stabilt kring 2 %. I fallet då efterfrågan är mindre, blir utbudet större och priserna går ned (deflation). Litteraturen gör då antagandet att konsumenten väntar med att köpa för det blir billigare (imorgon). Effekten av ett sådant fenomen är att producenter inte får sålt sina varor och tjänster, och det kan resultera i massarbetslöshet och ekonomisk kollaps.
I spåren av 2008 minskade efterfrågan på varor och tjänster då hushåll och företag världen över, började amortera på skulder (förutom Norge och Sverige). Effekten var en prisnedgång och deflation. Centralbanker världen över förklarade krig mot deflations monstret och sänkte räntorna till noll. Effekten av detta var att man frigjorde resurser till hushåll, företag och stater. Pengar som tidigare gick till långivare i form av räntekostnader, fanns nu kvar som konsumtions kapacitet.
Frigör man resurser till konsumenter så gör konsumenter det man är bäst på, nämligen att konsumera. Därför förväntade man sig en högre efterfrågan på varor och tjänster med prisökningar (inflation) som en logisk följd.
Denna gång överraskade konsumenterna med att använda frigjorda resurser till amortering och sparande, det skulle ta drygt fem år innan vi såg en ökad konsumtion. Detta kan liknas med verkningslös Viagra, förväntad verkning uteblev och frustrationen var stor. Först under mitten av 2013 kom siffror på en ökning i efterfrågan av varor och tjänster. Sen har det tagit ca fem år till innan vi kan observera marginella förändringar i inflationen. Detta är mycket glädjande då innebörden är att den totala efterfrågan i samhället börjar växa förbi utbudet. På nationell nivå varierar det hur långt man har kommit i denna cykel, men 2017 var första året man såg ekonomisk expansion i dem flesta delarna av världen.
Nervositeten beror på om centralbankerna kommer göra en snabb exit. Spontant skulle jag säga att det är högst osannolikt att Fed eller ECB skulle äventyra ett tioårigt krig mot deflation genom en aggressiv exit från de penningpolitiska stimulanserna.
Kommande räntehöjningar får mindre effekt hos hushåll och företag än räntesänkningarna fick i 2008. En ränteökning på 1 % skulle få marginell effekt på konsumtions utrymmet.
Aggressiv amortering av skulder har gett en bestående ökning i hushållens konsumtionsutrymme och jag delar Jerome Powells bedömning om styrkan i realekonomin.
Man kan likna situationen med en patient som har legat i koma i tio år. Under tiden har man med olika avancerade hjälpmedel hållit patienten vid liv och tiden har gjort detta till THE NEW NORMAL. Vad kommer hända när man kopplar från den avancerade utrustningen och minskar på medicinerna?
Det uppenbara svaret är att patienten (världsekonomin) är i färd med att tillfriskna. Det är högst osannolikt att läkarna kommer äventyra 10 års intensivbehandling med att avsluta behandlingen för tidigt.
Under de kommande åren kan vi fortsätta att glädja oss över tillväxt som överraskar.
