Enligt klassisk ekonomisk teori leder billigt och överflödigt kapital i slutändan till inflation, eftersom det skapar en situation där efterfrågan på varor och tjänster är högre än utbudet, vilket driver upp priserna. Under de senaste sju åren med fallande räntor och kvantitativa lättnader har emellertid inflationen varit i det närmaste obefintlig. Den har rentav förlorat sitt epitet som det största hotet mot ett lands ekonomi till sitt alter ego, deflationen. Av Jesper Hertz, Chief Representative Nordea Bank S.A.
Sedan 2008 har centralbankerna successivt sänkt sina räntor i ett försök att sätta fart på ekonomin. Idag är räntenivåerna i världen extremt låga, något som alla sparare dystert har noterat. I vissa fall är räntorna till och med negativa. Men den expansiva penningpolitiken via lägre räntor har bara fått genomslag i ekonomin när den har kombinerats med mer radikala åtgärder, såsom kvantitativa lättnader. I USA och Storbritannien till exempel, där tillväxten tagit fart igen, har centralbankerna återgått till att bedöma när och med hur mycket styrräntan bör justeras för att undvika problem med inflationen. Men i takt med att inflationsförväntningarna har avtagit, har de förväntade räntehöjningarna skjutits allt längre på framtiden. Om inte inflationstrycket (t ex från löneökningar) blir till ett reellt hot, kan förväntningarna fortsätta att avta.
Centralbanker tenderar att betrakta en lagom inflationsnivå som önskvärd för en välmående ekonomi. Situationen idag aktualiserar emellertid frågan om man över huvud taget ska ha ett inflationsmål, framför allt ett som vanligen uppnås via räntejusteringar. Trots negativ inflation finns det ändå beslutsfattare som fortfarande anser det nödvändigt att ”normalisera” räntorna på artificiell väg. Men samtidigt som högre räntor var normen under tiden före finanskrisen 2008, var också inflationen högre. Så varför normalisera räntorna nu, när inflationen är allt annat än normal?
Den som står i skuld är inte fri
Enligt en teori är det hur som helst inte hållbart med högre räntor i dagens läge. Anhängare till denna teori hävdar att sporadiska försök i utvecklade länder att efter 2008 höja räntorna (Norge, Sverige, Australien och till och med euroområdet) har varit kortlivade, eftersom skuldnivåerna och bankernas skuldsättningsgrad helt enkelt är för höga för att klara av högre räntor någon längre tid.
Erfarenheterna från efterkrigstiden har lärt oss att frukta inflationen, och det verkar vettigt att vara vaksam mot den. Men i dagens allt mer deflationspräglade värld borde kanske centralbankerna sluta stirra sig blinda på inflationen och istället fokusera på att skapa tillväxt i syfte att få ner skulderna. Kommande generationer kommer att tacka dem om de gör det, för det avgjort största hotet mot ett långsiktigt ekonomiskt välstånd utgörs inte av vare sig inflationen och deflationen, utan av den ohållbara globala skuldsättningen.
