I slutet av juni enades EU-ledarna om att pressade banker ska kunna ansöka om stödlån direkt från räddningsfonden ESM, istället för att gå via det aktuella landets regering. ESM ska inte få bättre företrädesrätt gentemot andra fordringsägare om ett land måste göra en skuldavskrivning. Vidare beslutade man att upprätta en gemensam banktillsyn för euroområdet och ett nytt tillväxtprogram klubbades också igenom.
EU pratar om ett ”genombrott”, men man kan förstå de hårt prövade långivare och medborgare i euroområdet som ställer sig frågan varför uppgörelsen dröjde så länge. Förseningen beror på att politikerna försvarat nationella egenintressen istället för att ta ansvar för euroområdet som helhet. Tyskland har länge motsatt sig tanken på delat ansvar för skulder (till exempel via euroobligationer) eftersom det, enligt Tyskland, skulle minska pressen på krisländerna att få ordning på sina statsfinanser. Andra länder, till exempel Spanien och Italien, har inte varit villiga att överlämna sitt budgetansvar till en överstatlig myndighet. Veckorna före toppmötet hade präglats av en känsla av annalkande katastrof om man inte lyckades bryta dödläget. Toppmötets resultat kan beskrivas som en kompromiss (framför allt mellan Tyskland å ena sidan och Spanien och Italien, med uppbackning från Frankrike, å den andra) i ett desperat läge – men bättre sent än aldrig.
Med tanke på de enskilda medlemsländernas begränsade politiska handlingsutrymme är uppgörelsen dock
ett djärvt steg. Men det är helt nödvändigt och skulle ha tagits för länge sedan. Samtidigt syftar de flesta initiativ som man enats om till att lösa akuta problem, exempelvis att återupprätta förtroendet för den europeiska banksektorn. Man har ännu inte nått någon slutgiltig och genomförbar långsiktig lösning till krisen i euroområdet. Finansmarknaden reagerade visserligen positivt på mötet, men länder som Spanien och Italien knäar fortfarande under oroväckande höga lånekostnader.
Början på slutet eller slutet på början?
EU-ledarna har inte råd att slå sig till ro. Uppgörelsen på toppmötet var bara en milstolpe på en mycket lång väg. Många frågor kvarstår, till exempel hur man ska skärpa euroländernas budgetdisciplin. Det behövs också fler tillväxtinitiativ och strukturreformer, särskilt av arbetsmarknaden. Finanspolitiskt stöd kan fortfarande behövas för att höja Sydeuropas konkurrenskraft så att den kommer mer i nivå med Tyskland. Och om de nya åtgärderna för banksektorn visar sig otillräckliga kanske man måste inrätta en europeisk bankunion. Om integrationen fördjupas kanske EU till slut kan bli en federal, politisk union.
