Inte jag heller, förrän jag var i London härom veckan. I tunnelbanevagnen där jag satt, en vagn som rymmer så där en 70 personer, räknade jag till minst 40, ivrigt knappande ”mobilister”. 40 människor som var helt utestängda från omvärlden och helt förhäxade av sina mobil-telefoner. Av Hans G
e-post: hansgmijas@gmail.com
Av de andra 30 sov hälften och en och annan stenåldermänniska LÄSTE en tidning. Utan vare sig ”platta” eller annat hjälpmedel. Men vi som gör så är ett utdöende släkte. Vi sjunger på sista versen. Det är lika ute att läsa en ”pappers-tidning” idag som det är att gilla Edvard Persson.
MED RISK FÖR ATT KALLAS bakåtsträvare kan jag inte annat än att precis som Hamlet konstatera att ur led är tiden. För inte så länge sedan hade jag en normal telefon. Precis en sådan som jag, i brist på avancerade kunskaper inom data-teknologin, behövde. Nämligen en liten behändig telefon som man kunde ringa med, bli uppringd på, skicka och få text-meddelanden. Inget mer. Inga appar eller mappar. Inget Whats Up, Skype, Whats On eller annat trams. Den fungerade perfekt, visserligen gammalmodig, precis som sin ägare, men jag bryr mig inte så mycket om trender och annat.
NÅVÄL, AV NÅGON FULLKOMLIGT OUTGRUNDLIG anledning blev jag övertalad att ta över Sambons gamla telefon, som var ungefär 10 år yngre än min. Sedan den dagen är livet upp och ner. Jag kan inte ens svara i den, för att inte tala om att ringa. När det ringer skall man, snabb som en iller, dra fingret över ”screenen” samtidigt som man trycker på en grön knapp. Hittills har jag inte lyckats med att svara på ett enda samtal i tid. Så det blir till att krångla sig igenom alla olika stadier så att man kan ringa tillbaka. När jag äntligen lyckas med det har personen som ringde redan hunnit gå på lunch.
Men jag har Facebook, Google, Internet och en massa annat som jag inte ens kan namnet på. Det är så mycket skit instoppat i den lilla apparaten att batteriet tar slut stup i kvarten. För att nu inte tala om språket. Det piper till i telefonen vilket betyder att man fått ett meddelande. Man lyckas med konststycket att få upp det på skärmen och så står det: ”cul8r ey pok”. Hur skall man fatta att det betyder ”Vi ses sen. Hej. Puss och kram.” Inte nog med att det förkortas och stås i, det är en salig blandning av engelska och svenska ovanpå allt. Men det är klart, det är bara 10 tecken istället för 25 på ett normalt språk så det går snabbt. Och om det är något man har idag så är det bråttom.
EN ANNAN SAK SOM HAR SLAGIT MIG är att folk helt plötsligt har fått så mycket att prata om. Var man än går så irrar det omkring folk som håller på att ”texta” på sina mobiler. Livsviktiga meddelanden som inte kan vänta utan måste delges omvärlden på stört. Att man går på både folk och lyktstolpar under tiden har ingen betydelse. Man är tvungen att tala om vad man just kom på. Omedelbart. Det är inte utan att man känner sig lite vilsen i pannkakan.
NÄ, DET VAR BÄTTRE FÖRR I TIDEN. Ta bara en så enkel sak som att man i en diskussion,när man kände sig ställd, alltid kunde dra till med att: ”En färsk undersökning som gjorts vid universitetet i Harvard visar tydligt att vänsterhänta är bättre på att spela biljard”. Ett sådant påstående var alltid en given fullträff. Jag menar, universitetet i Harvard, vem kan säga emot en sådan sak. Men icke, idag håller inte det. Det finns alltid någon i sällskapet som halar fram sin iPhone, eller vad det heter, Googlar och säger:” Det finns ingen sådan undersäkning enligt Google.” Och vem kan säga emot Google. Men det är bara att fortsätta att fumla på, för en sådan telefon som jag vill ha finns inte att köpa längre.
Saludos amigas/os
Må väl och ta hand om er.
