Europas högst belägna vingård – 1 368 meter över havet

Pötsligt dyker de upp, snett till vänster genom vindrutan, Veleta och Mulhacén. Det handlar om Sierra Nevadas två högsta bergstoppar. Veleta med sina 3 398 meter är näst högst, och Mulhacén allra högst, 3 482 möh. Trots att vi läser juni i almanackan är båda bergen helt snötäckta. Naturupplevelsen blir så otroligt stark, att jag måste stanna bilen vid vägkanten för att hämta andan, innan jag fortsätter min resa. En resa, som ska ta mig till Europas högst belägna vingård och bodegan Barranco Oscuro. Morgan Skantz

Väl framme hälsas jag välkommen av sonen i huset, Lorenzo, och en stund senare ansluter sig fadern, Manuel Valenzuela. Far och son förresten visar sig vara ett faktum, som båda för länge sedan verkar ha förträngt. Här handlar det istället om två genuina kompisar, som ständigt pratar i mun på varandra. De avbryter varandra hela tiden, antingen för att korrigera, eller för att förstärka (!), något som den andre just har sagt.
Vi sätter oss i jeepen och studsar upp till den högst belägna vingården, El Cerro Las Monjas, 1 368 meter över havet. Det var här det hela började.

Året är 1981 och Manuel, som just återvänt till Sierra Nevada efter att ”ha varit ute och sett världen under några år” planterar sina första vinrankor. Det visar sig bli en salig blandning av alla tänkbara druvsorter, vindruvor och bordsdruvor om vartannat. Tintorera, Macabeo, Garnacha, Pedro Ximénez, Montúa, Vigiriega och många fler. Allt naturligtvis med en tanke; vilka sorter kommer att trivas bäst på denna höjd?
Svaret på frågan fick Manuel efter några år, och han blev själv aningen förvånad. ”Alla sorter verkade trivas precis lika bra. Stortrivas helt enkelt!” Anledningen har sin förklaring i det alldeles speciella mikroklimat, som finns just här. När vi står på toppen av vinodlingarna så har vi Sierra Nevadas bergstoppar ovanför oss och Medelhavet nedanför. Närheten till bergen och havet är så påtaglig att man nästan får känslan att med utsträckta händer samtidigt kunna känna både Medelhavets vatten och bergens snö.

Efter att ha trampat omkring i de mycket karga och steniga odlingarna, där jordmånen domineras av skiffer, pizarra, förflyttar vi oss till provningsrummet för avsmakning. En smakning, som kommer att ta sin tid, eftersom Barronco Oscuro gör många olika viner i olika stilar. Stilla vitt, rött och rosé, mousserande vitt och rosé samt ett rött sött vin.

Provsmakningen blir mycket givande, och framför allt riktig rolig, eftersom det visar sig att ”Los Valenzuelas” har ett väl utvecklat sinne för humor. Något som bland annat tagit sig uttryck i att polarna har skapat ett eget, helt galet och fullständigt ologiskt, förkortningssystem för de olika druvsorterna. Några exempel: GRH = Garnacha, PNT = Pinot Noir, MLT = Merlot, TMP = Tempranillo, och CBS = Cabernet Sauvignon.

Under provningens gång framkommer allt tydligare att Manuel och Lorenzo är fullproppade med kunskap om både vinodling och vinmakning, men när jag frågor om de båda är utbildade önologer brister de ut i skratt.

”Nej,nej” , skrattar Manuel och fortsätter ”när vinet blir vetenskap blir det ofta en massa tönterier.” [”tonterias” på spanska]. Han sträcker sedan fram sina händer och konstaterar: ”Det här är vad det handlar om. Hårt arbete och ännu mer hårt arbete!”

Han berättar sedan om den gång han var inbjuden som gästföreläsare till önologfakulteten vid Universitetet i Sevilla.
”Jag fick så mycket töntiga frågor så till slut kunde jag inte hålla mig. Det är inte så krångligt. De två viktigaste saker ni ska lära er från den här utbildningen är att om ni provar ett vin som ni tycker om, så fortsätt dricka det! Om ni provar ett vin som ni inte tycker om, så drick det inte!”

Det var aningen förvånade vinstudenter som sedan lämnade föreläsningssalen…

Några av vinerna från Barranco Oscuro, ”dunkla klyftan”, finns med på listan hos flera stjärnbeströdda Guide Michelinkrogar, bland annat hos Arzak i San Sebastian och på El Lago i Elviria.
Flaggskeppet bland bodegans rödviner heter 1368, och har naturligtvis fått sitt namn efter vingårdens höjd över havet. Årgången vi provar är 2003 och vinet är alldeles utsökt. Det har lagrats på fransk ek i 12 månader. Druvsorterna, för att tala Valenzuelaspråk, är GRH 30%, SRH 30% och 10% vardera av CBS, MLT, CBF och TMP.

Upplagan är begränsad till 8 300 buteljer och 200 Magnum. Alkoholstyrkan är hög, 14,7 %. När det gäller priset så snackar vi självklart inget budgetvin, kring 25 euro flaskan. [Vinet kan beställas genom arikelförfattaren].

Barranco Oscuro har idag sammanlagt 13 hektar med olika druvsorter, såväl klassiska franska som inhemska. Dessutom finns en experimentodling med inte mindre än tio gröna och tio blåa varieteter.
Efter ett ovanligt uppsluppet och informativt bodegabesök bokar jag in mig på det närliggande hotellet Alquería de Morayma där jag ägnar kvällen åt att bara vara, vilket inte alls blir särskilt svårt i denna praktfulla trakt. Till hösten kommer vi att arrangera en vinresa hit för Svenska Magasinets läsare.
Avslutningsvis vill jag betona att Manuel och Lorenzo driver sin vingård och bodega helt enligt ekologiska principer. Här används inga besprutningsmedel, konstgödning eller andra konstgjordheter. Som Manuel säger: ” Allt handlar om ansträngning, fysisk och psykisk, för att få ut det bästa av naturen utan att äventyra dess, och därmed, vår egen framtid.”