Om han hade hade levt i dag istället för på 1600-talet hade kanske dramatikern Molière funderat på att döpa om sin satiriska komedi Le Malade Imaginaire (”Den inbillade sjuke”) till Le Malade rätt och slätt, och låtit den franska ekonomin spela huvudrollen istället för hypokondrikern Argan. Då hade det emellertid inte varit något ”inbillat” om sjuklingen, för Frankrike håller snabbt på att bli Europas mest ömmande fall. Av Jesper Hertz, Chief Representative Nordea Bank S.A.
Det är nämligen så att Frankrike håller på att bli omkörd av de övriga euroländerna som i alla fall kan glädja sig åt en svag återhämtning. Frankrikes största problem är emellertid inte någon enorm statsskuld utan stela lagar som utgör ett allvarligt hinder för ekonomisk tillväxt. Arbetsrätten är ett bra exempel. I Frankrike är det så svårt för arbetsgivarna att säga upp fast anställd personal att många bolag börjat anställa folk på visstidskontrakt istället. Det talas om att över 90 procent av alla nya jobb är visstidsanställningar. För att underlätta för företagen och sporra dem att anställa fler har regeringen föreslagit att de sociala avgifterna ska minskas med över 30 miljarder euro. Men denna åtgärd kommer sent och räcker knappast för att få till en rörligare arbetsmarknad.
Passivitet och politisk feghet
Tills nyligen har president Hollandes regering satsat mest på skattehöjningar för att få fart på ekonomin. Man har bland annat infört en kontroversiell skatt på 75 procent som arbetsgivarna måste dra av på årslöner över 1 miljon euro. Men snart kommer det att visa sig att skatteökningarna inte räcker till och då blir nedskärningar oundvikliga. Nedskärningar blir dock knappast lika populära bland den breda allmänheten som skattehöjningar för en relativt rik minoritet. I dag kostar välfärden ungefär 30 procent av Frankrikes BNP, men alla förslag om neddragningar lär mötas av hård opposition eftersom folk vant sig vid sina generösa förmåner och inte vill se någon försämring. Med tanke på att det hålls både kommunalval och val till Europaparlamentet i år är det troligaste att regeringen väntar med att ta upp välfärdsfrågan.
Så samtidigt som de andra euroländerna kravlar sig upp ur svackan står Frankrike på randen av en lågkonjunktur och man verkar oförmögen att ta itu med sina problem. Ytterst få franska politiker har varit modiga nog att riskera folkliga protester (Hollandes senaste långa tal innehöll många löften men väldigt få konkreta besked). Reformerna kan emellertid inte skjutas upp i all oändlighet. Om fransmännen fortsätter att blunda för problemen krävs det att läget blir mycket sämre innan de hårdnackade och strejkglada fackförbunden inser att landet behöver omfattande reformer och landet faktiskt väljer en regering med klart reformmandat. Stora framgångar för extremhögern i årets val kan kanske bli det som får fransmännen att acceptera att reformer är det enda realistiska.
