Kattens leukemivirus (felint leukemivirus, FeLV) är ett virus som endast drabbar kattdjur. De flesta vuxna katter tillfrisknar helt efter FeLV-infektion, men framför allt små kattungar kan få kronisk infektion. Viruset infekterar immunförsvarets celler i blodbildande organ, benmärg och så kallad lymfatisk vävnad. Hos katter som inte lyckas bli av med infektionen kan den med tiden leda till såväl nedsatt immunförsvar som till tumörsjukdom. Av mediterraneavets.com

Viruset är mycket känsligt för miljön utanför kattens kropp. Den vanligaste smittvägen är därför direkt mellan katter. Smittspridning sker lättast i miljöer där många katter vistas. Virus finns i olika kroppsutsöndringar, såsom urin och avföring, men saliv och nossekret innehåller de största mängderna. En vanlig smittväg är via bett och slick, som t ex när kattmamman slickar kattungarna. Det förekommer också att virus överförs från mamma till foster i livmodern, så kallad intra-uterin smitta.

Symtom uppträder hos individer som inte lyckats göra sig av med infektionen, vanligtvis katter som infekterats tidigt i livet. Symtomen kan dels bero på att viruset medfört att immunförsvaret blivit nedsatt och dels på att det orsakat tumörutveckling.

Katten kan bland annat få:
• Ökad infektionskänslighet
• Viktnedgång, dålig aptit
• Förstorade lymfknutor
• Matt och glanslös päls
• Feber
• Ögonproblem
• Förändringar i blodbilden
• Fruktsamhetsproblem (fosterdöd, missfall)
• Symtom från tumöromvandlade organ

Om din katt har något eller flera av symtomen ovan bör den undersökas av veterinär. Man bör även kontakta veterinär om FeLVsmitta misstänks i ett katteri eller annan kattgrupp.

Då FeLV är en ovanlig orsak till sjukdom hos svenska katter, och symtomen ofta kan vara ospecifika, kan olika diagnostiska tester bli aktuella. Veterinären börjar med att ta upp sjukdomshistoria och att göra en klinisk undersökning av katten. Vidare utredning kan exempelvis vara i form av blodprovsanalys, bilddiagnostisk undersökning med t ex röntgen eller ultraljud, samt annan diagnostik (datortomografi, MR-undersökning mm). Det går att påvisa viruset i blodprov hos katter som är smittförande. I en del fall förekommer att katter har viruset vilande (latent) i benmärgen och då blir blodprovet negativt.

Ofta läker infektionen ut utan behandling, kanske utan att man som ägare ens har observerat några sjukdomssymtom. En del katter som inte lyckats bli fria från viruset kan vara bärare hela livet men utan att insjukna. Hos de katter som utvecklat symtom på kronisk FeLVinfektion är sjukdomen obotlig. Beroende på vilket uttryck sjukdomen tar sig kan det eventuellt gå att lindra symtomen med målet att katten ändå ska ha en god livskvalitet.

Det finns vaccin som ger skydd mot FeLV. Dessa kan i ovanliga fall ha allvarliga biverkningar i form av andra tumörsjukdomar, och de ger inte alltid fullgott skydd för små kattungar. För att minska/utrota FeLV-smitta i ett katteri eller en kattgrupp bör även andra åtgärder vidtas i samråd med veterinär.