Arkitekterna bakom Spaniens övergång till demokrati

av | dec 17, 2025 | Artiklar, Kultur, Reportage

Den 22 november var det 50 år sedan monarkin återinfördes i Spanien och Juan Carlos I de Bourbon kröntes till kung av Spanien.

Det var två dagar efter att statschefen Francisco Franco hade avlidit.

Övergången till demokrati på några få år klarade Spanien tack vare Juan Carlos men även juridikprofessorn och kungens forne lärare Torcuato Fernández-Miranda och Adolfo Suárez, som skulle bli landets förste valde regeringschef.

Två gånger tackade Torcuato Fernández-Miranda nej till att bli regeringschef i Spanien. I stället tog han på sig en ledande roll till förmån för Spanien. Monarkin skulle återinföras och han undervisade en ung Juan Carlos utan böcker, i stället var det samtal och reflektioner.

Torcuato Fernández-Miranda var påtänkt att efterträda Carrero Blanco som regeringschef som hade mördats av ETA 1973. Men han tackade nej till Francos erbjudande och tillade:

”Så fungerar inte politiken”.

Det var julafton 1973 och Torcuato Fernández-Miranda hade precis meddelat sin fru Carmen och sju barn att han inte tänkte efterträda Carrero Blanco.

Bidrog till demokrati

Svenska Magasinet har tidigare berättat om Torcuato Fernández-Miranda som svenska journalister och författare har tappat bort när de skriver om spansk nutidshistoria.

Dock hade statsvetaren Jakob Lewander redan 2014 en mycket läsvärd text i SvD där han rankar Torcuato Fernández-Miranda bland dem som bidrog till att Spanien blev en demokrati.

(Bild: Kungahuset Casa Real) Kungliga slottet i Madrid byggdes mellan 1734 och 1764 och har över 2 200 rum och är med det ett av Europas största slott.

Efter terrorattacken som dödade Carrero Blanco rådde det spänning, oro och politisk osäkerhet i Spanien som hade kunnat förhindra ankomsten av demokratin.

I maj månad 2015 utgavs boken ”El guionista de la Transición” (Plaza & Janés) av journalisten och författaren Juan Fernández-Miranda som är barnbarn till politikern och professorn Torcuato Fernández-Mirandas bror. Det är den första heltäckande biografin över en av arkitekterna bakom övergången, ”Transición”.

”Arkitekten”

Boken beskrivs som den första politiska biografin över mannen från Asturien. Författaren har granskat hans personliga anteckningar och intervjuat dem som kände honom bäst. Torcuato Fernández-Miranda var arkitekten då Spanien gick från diktatur till demokrati i enlighet med gällande lagstiftning och utan våld. Torcuato Fernández-Miranda beskrivs som manusförfattaren till övergången.

Två gånger tackade Torcuato Fernández-Miranda nej till att bli regeringschef i Spanien.

Juan Fernández-Miranda beskriver sin släkting som en självständig politiker som inte ville ingå partnerskap med någon. Privat var han en vänlig, mycket artig person med säregen humor. Ett av hans mest kända politiska tal innehöll orden:

”Det har sagts att jag är hjärtlös, iskall och utan nerver. Men det är inte sant. Jag är från Asturien”, sa han i januari 1974 till en grupp Franco-politiker.

”Jag slutar inte. I stället fortsätter jag min resa att tjäna folket”.

Fernández-Miranda var redan i slutet på 1960-talet en anhängare av Juan Carlos och han ville precis som Franco minska de radikala falangisternas inflytande i den nationella rörelsen. Fernández-Miranda var också övertygad om att det var Juan Carlos som skulle leda förändringen av Spanien. Från då lanserades en strategi baserad på: ”bekräfta Juan Carlos utan att förneka Franco”.

Lojal lärare och rådgivare

Det är mycket ovanligt att en kung skriver förordet till en bok. I förordet till boken skriver don Juan Carlos om sin lojala lärare och rådgivare. Fernández-Miranda undervisade en ung Juan Carlos utan böcker, i stället var det samtal och reflektioner. Kapitel 7 i boken har följande konversation:

Eleven: ”Ska jag inte ta med några böcker?”

Läraren: ”Ers Höghet behöver inte det.”

Eleven: ”Är det inte nödvändigt? Jag behöver studera.”

Läraren: ”Nej, nej. Ers Höghet borde lära sig genom att lyssna och titta Er omkring”.

Boken beskriver hur Torcuato Fernández-Miranda tog på sig den enorma uppgiften att återinföra monarkin i Spanien under försoning och harmoni.

”Deras relation var mycket hjärtlighet, de hade största förtroende för varandra och visade varandra odelade lojalitet”, säger författaren Juan Fernández-Miranda. De träffades 1960 då Torcuato Fernández Miranda utsågs som handledare till en mycket ung prins. Förhållandet mellan dem blev allt tajtare vilket gjorde att regimen blev misstänksam.

Militär närvarade

Franco insatte en militär som skulle närvara under deras stunder som utvecklade sig till mer akademiska samtal medan andra konfidentiella möten arrangerades. Torcuato kunde ta sig till prinsen genom bakdörren till Casita de Arriba, en mindre herrgård som Franco hade ställt i ordning till andra världskriget om han hade behövt fly.

Här bodde Juan Carlos, med ett vardagsrum, en matsal, tre sovrum och ett kontor. Ett typiskt stenhus nedanför Sierra de Madrid. Genom dessa hemliga möten kunde läraren och eleven började designa stegen till att återupprätta demokratin.

Efter Francos död tackade Fernández-Miranda nej till att bli premiärminister efter Arias Navarro när kung Juan Carlos kom med erbjudandet. I stället valdes en då okänd Adolfo Suárez som skulle genomföra nödvändiga reformer för att demokrati skulle införas.

”Från lagen, till lagen, genom lagen”

Fernández-Miranda lät formulera en metod för att få till en politisk stabilitet med att övergången måste säkras ”från lagen, till lagen, genom lagen” (de la ley, a la ley, a través de la ley). Den kom att kallas för Lagen för politiska reformer och röstades igenom den 15 december 1976, då också sju politiska partier godkändes. Precis som Suárez ingick Fernández-Miranda i Francos statsapparat från början.

Det är inte konstigt att Fernández-Miranda, don Juan Carlos och Adolfo Suárez beskrivs som ”övergångens” fäder då Spanien införde demokrati. Fernández-Miranda dog redan 1980 bara 64 år gammal. Suárez avled den 23 mars 2014. Kvar är Don Juan Carlos, som den 5 januari fyller 88 år.

Memoarer

Nyligen utkom exkung Juan Carlos memoarer. Den kan ses som en motvikt till dagens Spanien där dagens socialistregering med lagen om det historiska demokratiska minnet har färgat historien för att passa sin egen ideologi.

Den som kritiserar den andra republiken som har fått ikonstatus riskerar bli stämplad som Francosympatisör, fascist eller revisionist.

Exkung Juan Carlos I memoarer med titeln ”Reconciliación” (Planeta), på svenska ”Försoningen” är på 500 sidor, och är skriven tillsammans med författaren och den franske historikern Laurence Debray.

Exkung Juan Carlos I memoarer med titeln ”Reconciliación”, på svenska ”Försoningen” är på 500 sidor. ”Glöm inte att du ärver ett politiskt system som jag byggde upp” sa Juan Carlos till Felipe VI.

Den släpptes först i Frankrike på franska i november. De franska tidningarna Le Monde, Le Fígaro och Le Point publicerade några kortare avsnitt.

Juan Carlos hoppas att bli försonad med det spanska folket. Han önskar göra allt för att Felipe VI ska lyckas.

”Jag kommer att göra allt för att se till att min son, kung Felipe, lyckas och att kronprinsessan Leonor, som är mycket väl förberedd, kan efterträda honom när tiden är mogen. Leonor fullgör sin plikt med sympati och vänlighet. Hon är en garanti för att den spanska konstitutionen respekteras”.

Det är en försonlig ton som Juan Carlos visar i boken och han undviker helst kritik. Hälsoproblem med begränsad rörlighet har satt sina spår. Han erkänner misstag som gjorts och tar upp gåvan från Saudiarabien.

”Det var ett allvarligt misstag att acceptera gåvan på 100 miljoner dollar från kung Abdullah av Saudiarabien. Men alla rättsliga förfaranden har avskrivits och jag har inte åtalats för någonting”.

Ogillar Sánchez

I vissa passager lyser det igenom att han ogillar regeringschefen Pedro Sánchez som han anklagar för att ha försvagat monarkin samtidigt som han vill spegla sig i glansen vid de kungliga palatsen.

Han tillbringar gärna sin semester där, skriver Juan Carlos, och pekar på hur Pedro Sánchez gärna lägger sin semester vid det kungliga residenset La Mareta på Lanzarote. Juan Carlos är öppet kritisk mot flera ministrar i den progressiva koalitionsregeringen som öppet kan förtala kungafamiljen utan några konsekvenser.

Den 22 november var det 50 år sedan Juan Carlos blev kung i Spanien. Under 39 år var han spansk monark fram till 2014 då Felipe VI följde. Under nära fyra decennier, från Francos död och övergången till demokrati var Juan Carlos en av huvudpersonerna i landets utveckling.

Skör monarki

De senaste fem åren har han varit bosatt i Förenade Arabemiraten. Hans pension har dragits in.

”Jag är den enda spanjoren som inte får pension efter 40 års tjänstgöring”.

Juan Carlos skriver vidare:

”Landet jag lämnade bakom mig hade ingenting att göra med det Spanien jag ärvde 1975”. Det var även något han sa till Felipe VI: ”Glöm inte att du ärver ett politiskt system som jag byggde upp”.

Juan Carlos beskriver monarkins sköra natur i Spanien:

”Spanien är inte automatiskt en monarki. Kungen måste forma monarkin varje dag. Vår monarki har inte samma djup eller historiska kontinuitet som det brittiska eller andra europeiska monarkier”.

Han varnar även för den turbulenta värld vi lever i. ”Demokrati är en bräcklig vara och måste bevaras och försvaras.

Respekterade Franco

Flera sidor i boken ägnas åt Spaniens tidigare statschef Fransisco Franco som numera beskrivs som antingen auktoritär eller diktator, och placeras i samma fack som Hitler och Stalin.

”Jag respekterade honom enormt. Jag värdesatte hans intelligens och hans politiska skicklighet. Jag tillät aldrig någon att kritisera honom inför mig”.

Det var en åldersskillnad på 46 år mellan Franco och Juan Carlos.

”Kanske han ville ge en fadersgestalt åt mig. Franco dolde inte sin sympati för mig. Till och med en viss ömhet och välvilja. Han tog sig tid att träffa mig regelbundet och upprätthålla en ständig dialog.

Juan Carlos satt bredvid Franco när han låg inför döden.

”Han tog min hand och sade med sitt sista andetag till mig: ’Ers höghet, jag ber er bara om en sak: att bevara landets enhet. Det var hans sista önskan. Han bad mig inte att bevara regimen eller den nationella rörelsens principer. Jag hade därför fria händer att genomföra reformer, så länge Spaniens enhet inte hotades. Jag kände att han gav mig friheten att agera”.

Terroristattackerna

De största svårigheterna som Juan Carlos upplevde är relaterade till terroristattackerna som landet utsattes för.

”Jag visste att vi i slutändan skulle bli starkare än dem (ETA, red. anm.) och att vi till slut skulle vinna striden som var den svåraste och mest smärtsamma under min tid”.

Han beskriver de 854 dödsfallen, de över 3 000 skadades som terroristorganisationen ETA stod bakom. Det gav upphov till ett sår som fortfarande har svårt att läka. Han hänvisar till jihadistattackerna den 11 mars 2004 vid Atocha-stationen i Madrid som den mest tragiska och svåraste dagen han upplevde som monark.

Otrogen

Relationen mellan Juan Carlos och den nuvarande drottningen, Letizia, har inte varit bra och det råder en personlig oenighet. Den bidrog inte till sammanhållningen. Hon har inte önskat träffa Juan Carlos ansikte mot ansikte. Han har inte heller fått umgås med sina barnbarn, prinsessorna Leonor och Sofía), under sina besök i Madrid.

Juan Carlos saknar att få träffa sina barnbarn, som kronprinsessan Leonor. Det har aldrig varit någon bra relation mellan Juan Carlos och den nuvarande drottningen, Letizia, enligt exkungen.

Ett av de 40 kapitlen i boken handlar om exdrottning Sofia, eller ”Sofi” som hon kallas. Exdrottningen beskrivs som en exceptionell, rättrådig och god kvinna. Hon är förkroppsligandet av adel i sin själ.

Juan Carlos erkänner att han var otrogen mot henne mer än en gång.

”Mitt i ett fullspäckat liv spelade känslorna ett spratt och blev till allmän kännedom”.

Affären med Corinna Larsen och en jaktresa till Botswana 2012 bidrog till abdikeringen två år senare. Jaktresan bad han om ursäkt för offentligt inför tv-kamerorna.

”Förhållandet var ett misstag jag beklagar djupt. För mig som kung och för den kungliga familjen var det katastrof. Både män och kvinnor kan bli förblindade att de inte ser det uppenbara, felbedömningar som föds ur kärlek och vänskap. I den här människojakten var jag ett lätt byte. Denna svaghet är en mans”.

Juan Carlos skriver också att han har anklagats för ett dussin utomäktenskapliga affärer. De flesta av dem har varit påhittade även ryktena kring prinsessan Diana av Wales och Sara Montiel.

Vill hem

Han är mycket kritisk mot journalister och media och jämför det som han har utstått vid en häxjakt som ledde till att han fattade det svåra beslutet att lämna Spanien. Det fläckade ner mitt rykte i det spanska folkets ögon, skriver Juan Carlos.

Han hoppas kunna återvända och flytta hem till Spanien igen.

”Det jag önskar mest av allt är att få en fridfull pension, ha en harmonisk relation med min son och framför allt att återvända till Spanien, till mitt hem. Det går inte en enda dag utan att nostalgin överväldigar mig. Spanien är en del av min hud. Där lämnade jag mina vackraste minnen och min största stolthet”.

Den dag Don Juan Carlos avlider är det oklart var han ska begravas. Den kungliga gravplatsen i El Escorial är full.

”Det finns plats att bygga ut. Vad kommer regeringen att besluta? Allt ligger i deras händer. Det är en fråga om budget och vilja”.

Fotnot. I år var det 110 år sedan Torcuato Fernández-Miranda föddes. Han föddes i Gijón 10 november 1915 och avled i London 19 juni 1980.

Ola Josefsson

Ola Josefsson

Bevakar Solkusten och Spanien sedan 1994.

TIPSA REPORTERN
Ola Josefsson

Costa del golf