Det sägs att historien upprepar sig. Då ser det ganska mörkt ut. Om polariseringen tilltog i en sådan grad att det utlöste ett inbördeskrig på 1930-talet.
Vad kan vi lära oss av det?
Det moderna digitala informationssamhället tycks göra att människor blir alltmer avskurna från kommunikation ansikte mot ansikte. I stället är det grupper på sociala medier där alla tycker lika och matar varandra med argument som bekräftar deras ståndpunkt. Syftet är inte att söka sanningen utan att få stöd för sina egna tankar.
Det handlar inte om mångfald eller samtal med målet att nå fram till sanningen.
Samhället och politikerna talar gärna om mångfald och värderingar. Det låter fint. Politiken tycks leda till mer förvirring än lösningar.
Nästa stund råder principen ”den som inte är med mig är emot mig”.
En politisk debatt i spanska kongressen är som en fotbollsläktare mellan två huligangrupper som håller på varsitt lag och skriker hur mycket de hatar varandra. I stället för att stödja eller göra det bästa för sitt lag (läs land).
Politikerna bär det största ansvaret. De skriker från sina skyttegravar. Med resultatet: mer ved till pannan som är på gränsen till att explodera.
Vi bevittnar den största polariseringsprocessen någonsin. Det tycks som att väldigt få granskar och läser. I stället vaknar vi varje morgon i behov av en rejäl dos doktrin så att vi får bekräftat det som vi tror är rätt.
I det här numret har vi en intervju med Inger Enkvist med anledning av hennes bok: ”Demokrati utan demokrater – upptakten till spanska inbördeskriget”. För att förstå nutiden måste vi förstå dåtiden. Historien upprepar sig med mänskligt styre.
Läs mer: Inger Enkvist: Demokrati utan demokrater – upptakten till spanska inbördeskriget
Upptakten till det spanska inbördeskriget började redan 1931 när republiken utropades och kung Alfons XIII lämnade landet. Under den fem år långa perioden ledde misslyckade reformer och ökande folkligt missnöje till en allt större polarisering i det spanska samhället, konflikter som 1936 utmynnade i öppet krig.
Nu är vi där igen. Polariseringen i det spanska samhället.
Med Lad Ley de Memoria Democrática, eller Lagen om det historiska minnet har den spanska socialismen färgat historien för att passa sin egen ideologi. Den som kritiserar den andra republiken som har fått ikonstatus riskerar bli stämplad som Francosympatisör, fascist eller revisionist.
Med dessa lagar har regeringen bestämt hur man ska se på spansk historia, något mycket ovanligt. Det är okänt för många svenskar att det finns en sådan lag.
Den andra republiken var en orolig och brutal tid, med oförsonlig våldsamhet. Det slår mig, säger Inger Enkvist, som felaktigt att Lagen om demokratiskt minne framställer den andra republiken som ett exempel på demokrati.
Så har det blivit med en regering som färgat historien för att passa sin egen ideologi.
Vad gör politiker som vill klamra sig fast vid makten, vill tysta oppositionen och oliktänkande? Skriver om historien, lagen, inför pressträffar utan frågor (!), begränsningar och övervakning.
Ministerrådet lade nyligen ett nytt förslag om övervakning av media och utökad kontroll över hur media finansieras. Det handlar om 31 åtgärder i det som Spaniens regering kallar för handlingsplan för demokrati och ett sätt att sätta stopp för ”lermaskinen”.
Regeringen vill skapa ett register för att övervaka medier, vem som kontrollerar och finansierar. Åtgärderna kommer som ett direkt svar på de utredningar som gjorts kring regeringschefens hustru Begoña Gómez som tidigare i år kallades in för att vittna inför en domstol som en del av en korruptionsutredning. Observera: regeringschefens fru var inte ens misstänkt.
Hon skulle bara svara på frågor. Liksom Pedro Sánchez som själv blev inkallad för att svara på frågor. Något han vägrade, som man enligt spanska lag har rätt att göra.
Men vad hade han att dölja? Borde han inte föregå med gott exempel? En och annan ljusskygg individ lär följa señor Sánchez exempel i fortsättningen och hålla tyst vid förhör och hänvisa till att landets regeringschef gör så.
Det är händelser som dessa, politiker skriver om historien för att passa ideologin, förändrar lagar för att klamra sig kvar vid makten och inför kontroll av oliktänkande som bidrar till ökad polarisering och höjt tonläge.
Samtidigt som vanligt folk samlas i intressegrupper på sociala nätverk där alla tycker likadant tills de en dag möter andra som tycker annorlunda. Då exploderar det.
