Det finns de som älskar att flyga. Det finns de som är rädda för att flyga. Jag hatar att flyga. Av Ramon Fridén
e-post: ramonfriden@gmail.com
Nu steg jag in i kabinen med samma uppgivna känsla som vanligt. Mer än fyra obehagliga, långsamma timmar låg än en gång framför mig.
Som sagt, jag hatar att flyga. Inte för att jag är rädd. Inte för att jag har flygskam. Nej för att det är så förbannat obekvämt, och tråkigt.
Det är så att jag har långa ben och därför sitter jag som i ett skruvstäd när jag sjunker ner på den trånga sittplatsen.
Varje resa till och från den kära solkusten blir således en plåga!
Då säger ni förstås:
– Köp dig en plats med extra benutrymme.
Ett bra förslag, det kostar ju bara någon dryg hundralapp. Men problemet är att på merparten av mina flygningar finns inga platser med extra benutrymme. De cirka 18 rymligare platserna på de flesta Malaga-flyg är bokade sedan månader i förväg. Jag måste, av olika skäl, vänta med att boka mina resor till några dagar innan avgång. Och det är klart att dessa ”businessplatser” då, naturligtvis är slut. De är eftertraktade av alla. Dessutom är de billiga. För billiga.
När jag ser små barn sitta och sprattla med benen på de här eftertraktade flygstolarna känns det fel.
Jag skulle gladeligen betala en femhundring för att få lite mer benutrymme. Och då en bekvämare resa. Med tanke på flygbolagens hårt pressade ekonomi borde de fundera lite mer på den här extra inkomsten.
Jag är övertygad om att många långbenta passagerare skulle kosta på sig den summan för att få en behagligare flygtur.
Dock, när jag väl sätter fötterna på den mark där Pablo Picasso en gång föddes, försvinner min irritation och humöret blir lika milt som den varma brisen från det blå Medelhavet. Jag känner redan den ljuvliga smaken av första pil-pilräkan jag snart får bita i. Jag är ”hemma”!
Jag älskar Spanien sedan tjugo år tillbaka och det känns faktiskt allt mer som att komma hem då man åter tar de första stegen på spansk mark.
Nu slipper jag SVTs barnsliga lektävlingar, de kändisinfekterade frågeprogrammen, humorlösa humorprogram och detta eviga matlagande som jag tvingas bekosta på skattesedeln.
För att inte tala om den typ av obegåvade, tendensiösa, falska och lögnaktiga tv-program om Solkusten som detta, med mina skattekronor finansierade, propagandacenter levererar.
För mig har Sverige, bakom allt applåderande och skrattande i tv-rutan, blivit ett land där man skiter i brottslighet och medborgarnas trygghet. I stället klappar politikerna sig på bröstet och inför rökförbud på uteserveringar. Och delar ut pengar till den som köper en elcykel, så han slipper motionera. Och höjer priset på plastpåsar. Dessutom tillåter man affärer att ta bort kontanter.
Vi svenskar har verkligen lyckats rösta ihop en eländig riksdag och därför fått en ännu mer sorglig regering som bara pratar och sitter. Utan att regera!
Nästa stora politiska satsning blir väl att man tar efter Singapore och förbjuder folk att spotta på trottoaren.
Visste ni förresten att det finns ett sätt att se när politiker ljuger -de rör på läpparna. Javisst, jag är en gnällspik. Men jag är ju svensk!
En skön varm vintersol – och ett gott nytt önskas alla läsare.
