Den blev långt utöver det jag väntade mig. Jag hade inte haft höga förväntningar på denna stund. Jag ville bara att det skulle gå så fort som möjligt, så jag fick åka iväg och träffa några väninnor som satt och väntade på en strandrestaurang längre bort. Vi hade planerat det från början. Av Bambi Elinsdotter Oscarsson
e-post: bambiseget@yahoo.se
Jag rullade ner mot segelbåtshamnen och när jag kom fram till restaurangen där vi skulle mötas beställde jag pliktskyldigast en cafe´nube, molnkaffe. Det kallas så därför att det är nästan vitt av den myckna mjölken.
Vinden svalnade av min av fortrullning upphettade lekamen. Det var skönt nere i hamnen. Uppe i stan dallrade husen i den intensiva och alldeles för tidiga hettan. Väderkråkorna kraxade att det var inte bra för den stundande våren att värmen kom i februari redan.
Den goe servitören kom och gav mig en smällande kyss mitt uppe på huvudet. Omkringvarande gäster skrattade hysteriskt åt hans ömhetsbetygelser, och jag kände mig ganska road av hans pussande, en ung snygg kille på runt 20!!
Jag tänkte för mig själv; tänk om man hade haft en sån son, vad kul det hade varit! Han har jobbat som servitör på stället sedan han var i tidiga tonåren, och älskad är han av alla gäster. Nå, det finns väl alltid någon som ska sätta missnöjeskant på andras beteende, men dom stackarna är det ju bara att tycka synd om. Herre Gud Tänk att alltid gå omkring och vara missnöjd…och hacka på människor…och kritisera vad andra gör, och säger, och presterar. Den arma person som alltid sätter näsan i vädret och tillrättavisar andra kan ju inte ha det roligt i livet! Såna bränner ju alltid ner broar istället för att bygga upp relationer som gläder och lyfter!!
Mina funderingar bryts av att någon försiktigt petar mig på axeln. Jag hoppar till och ser mig om. Där står han, killen som varit mer än ihärdig när det gäller att få träffa mig.
Han såg annorlunda ut utanför hotellet där vi setts så många gånger. Solen gav hans ansikte en lyster som tävlade ikapp med de glada ögonen. Ögonen som formligen strålade av segervisshet att han vunnit kampen! Kampen att få enskild audiens hos världens segaste tjej när det gäller privata träffar med det otäcka könet!
Han blinkade åt mig och tusen glada ord hoppade ur hans mun och jag satt där, fullständigt förtrollad av den manlige uppenbarelsen av positiva vibrationer som stod framför mig!
Jaha, du har beställt kaffe, vad vill du äta? Jag ska ta mig en härlig grillad laxbit, sa han i samma andetag, jag äter inte kött!
Vaow, tänkte jag, en som gillar samma mat som jag. Jag började rätta till dom dåliga förväntans tankarna, så att dom rent av blev glada. Det spred som ett härligt ljus i huvudet på mig. Alla dörrar i själen gläntades till och plötsligt fanns förväntan där, och utan ansträngning försvann längtan efter goa väninnor som väntade en bit bort.
Jag har verkligen längtat efter att få prata med dig, sa han, och det var som om det snaggade halvröda håret underströk varenda bokstav med sitt vajande i vinden. Jag har tänkt så här, fortsatte han glatt, att vi skulle ta och sätta ihop ett band! Vore inte det härligt?
Jag hann inte inflika ens ett andetag innan han fortsatte; …jag på bas, Diego på piano och Jose på trummor!! Vi kör ett par gånger här så vi tränar ihop oss och sedan försöker vi komma in på andra ställen, först här i Fuengirola och sedan längs kusten! Jag har tagit med mig en lista på låtar som vi kan ta i första taget, sedan kan vi ju ta in fler allt eftersom.
Jag hade fortfarande inte fått en syl i vädret. Var det verkligen samma kille? Som truligt hade suttit och nästan stirrat på mig när jag svängde runt med hjulen på dansgolvet med mina väninnor.
Plötsligt var jag mitt eget jag, inte det där jaget som jag intalats av mina väninnor att jag var. Mötet blev solljust och fyllt av alla de möjliga planer, och skratten över tokigheter som förmodligen aldrig skulle inträffa, klingade ut som härliga jazzimprovsationer mellan segelbåtarnas småslamrande master. Den grillade laxen smakade gudomligt! Den pressade potatisen var precis så där fyllig och luftig och kryddoftigt lockande som den annars bara var i en hungrig hjärnas matlängtande fantasi! Två stora desserttallrikar med Banana Split försvann med raket hastighet ner i redan fyllda magar. Allt medan solen sakta försvann bakom hustaken och luften kylnade till lite, och blev så där krispig som bara en februarikväll kan vara i Sydspanien.
När servitören vid tolvtiden meddelade att köket stänger för kvällen insåg jag att vi suttit här i 7 timmar och haft det alldeles otroligt bra!
Tyvärr stängde stället där vi hade sett fram emot att ha jazz kvällarna, men vi kanske tar sats igen. Det heter ju att det är inte målet som är viktigaste. Det viktigaste är att få ideer, ha drömmar och sedan allt positivt och roligt som växer i kreativiteten! Man ska alltid vara nyfiken på vad nytt livet har att ge, sa Dagny Bojan Karlsson. Jag håller med henne!
Var rädda om Er och varandra så kanske vi syns mellan raderna snart igen 🙂
