Ingen har väl riktigt förstått vad det är som gör skillnaden så rasande stor, mellan en nordisk turist och en äkta spanjor. Alltså, jag tänker på detta med kläder och väder. Av Ramon Fridén
e-postadress: ramonfriden@gmail.com

När temperaturen, som nu i dagarna, ibland sjunker till 14-15 grader på dagen, då pälsar spanjoren härnere snabbt på sig, tjock tröja, halsduk och varm jacka.
Vi nordbor går då fortfarande i shorts och kortärmad tröja.

Kanske är det så att vi skandinaver helt enkelt inte kan acceptera att det är kallt här. Vi envisas, det SKA, banne mej, vara varmt här nere på solkusten. Annars kan man lika gärna åka hem!
Tja, det finns mycket att fundera på. Just det här med att åka hem till exempel. Billigt är det och flygplanen norrut går ju nästan i skytteltrafik.

Skulle nyligen hem, inte för kylans skull utan av familjeskäl. Resan, skulle det visa sig bli både pinsam och ge bekymmer.
Jag är en sådan där typ som har och alltid haft hängslen. Får ont i magen och mår illa om något trycker runt midjan. Kan alltså inte ha skärp eller brallor som sitter åt.

De farliga stropparna
Nu köade jag framför säkerhetskontrollen på Málagas flygplats, vid den där bågen som avslöjar om du har metall på kroppen. Gick igenom. Inget pip. Fortsatte mot bandet med lådorna där mina grejor skulle komma fram under kamerakontrollen. Då ropar säkerhetskillen och pekar på mina hängslen och de små knäppena av mässing.
– Var vänlig ta av dem och lägga dem på bandet för kamerakontroll.

Det har faktiskt inte hänt tidigare och inte så att jag tycker man ska kritisera noggrannheten i säkerhetsarbetet, men det får väl finnas gränser. Jag blir lätt irriterad.
Knäpper alltså av hängslena och måste då samtidigt hålla uppe byxorna i ett stadigt tag med andra handen. Går utanför kontrollen, tränger mig in bland köande resenärer och får tag i en sådan där grå låda där jag lägger mina hängslen.

Får åter ställa mig i kön framför säkerhetskontrollen. Allt mer irriterad. Håller ordentligt tag i byxorna för att de inte ska ramla ner.
Passerar in, genom metallkontrollen, och går bort för att hämta mina grejor.
Då ropar en annan säkerhetsvakt, alltså tjejen som sitter vid kamerakontrollen – dator och en jacka inte får ligga i samma låda!

Måste alltså plocka upp datorn ur den redan kontrollerade lådan och än en gång gå ut och tränga mig in bland köande resenärer, som nu muttrar. Får tag i en låda lägger i datorn med ena handen och håller uppe brallorna i ett fast tag med den andra. Någon stripteaseshow tänker jag inte bjuda på.
Är smått förbannad då jag för tredje gången ställer mig i kö för att passera metalldetektorn. När jag går igenom bågen ler säkerhetsvakten mot mig. Jag ler inte tillbaka.
Summan av kardemumman. Jag får på mig hängslen, stoppar ner mina grejor i kabinväskan och tar långa steg förbi både parfym och sprithyllor. Kommer sent till gaten och bordar bland de sista.

En obehaglig upptäckt
Resan går bra och de drygt fyra timmarna försvinner med en bok. Lagom till SVT:s tråkiga och pk-korrekta ”rapport-sändning” sjunker jag ner i favoritfåtöljen.
Senare efter lite kvällsmat och andra bestyr, öppnar jag kabinväskan. Sträcker ner handen för att ta upp datorn.
Men facket är tomt!
Datorn finns inte i väskan.
Kaos, elände, helvete -förlåt!
Utan dator är man ju bara en halv människa – idag.

Det tar inte lång tid för mig att förstå vad som hänt. Datorn finns naturligtvis på Malagas flygplats. Kvarglömd!
Irriterad och jäktad som jag blev av den omständliga säkerhetsproceduren hade jag förstås glömt den i en av de grå lådorna.

Jag ringde omedelbart till säkerhetskontrollen på Málagas flygplats. Och jodå, de kunde bekräfta att de hade tagit hand om en dator. Den skulle lämnas in till ”lost and found” nästa dag.
Ja, där sitter jag vid köksbordet. Deppar över min dator. Som befinner sig, 350 mil söderut. Hur ska jag få tag i den?
Då slår slumpen till!
I form av en telefonsignal.

En av mina goda vänner på Solkusten ringer för att höra hur resan gått. Det visar sig att hon ska flyga till Stockholm dagen därpå !
Är detta verkligen sant?
Som ni ser kära läsare, när omständigheternas makt råder, behövs inga böner och annan vidskepelse. Bara lite slump.

Ett dygn senare står min Solkustvän utanför dörren. Hon håller upp en dator och frågar:
– Är det här din?
Gissa om hon fick en stor kram.