När svensk tennis bantade 21 distrikt till sju regioner 2008, startade den riktiga kräftgången för svensk tävlingstennis.
Det har helt enkelt blivit för få mötesplatser för tennisfolket. För långt ifrån möjligheter att påverka och hitta samarbetsformer när strukturen för tennisen slogs i spillror.
Då som nu, med finansmannen Christer Gardell i spetsen, var det pengar som var i fokus. Det skulle bli bättre ekonomi för alla när tennisstrukturen bantades.
Det blev i stället kräftgång. Jag varnade för det vi upplever i dag, men fick inte tillräckligt gehör. Jag representerade då Lomma Bjärreds Tennisklubb, en annan storklubb Växjö TS var också kraftigt emot. Men det räckte inte.
Frankrike som inte är så avlångt land som Sverige hade då 36 tennisregioner förutom sitt förbund. Regionerna var i sin tur uppdelade och det fanns ytterligare ett forum för tennisklubbarna. Fyra olika sammanslutningar som kunde utveckla deras tennis. Det var ett framgångsrecept.
Vi hade behövt lika många mötesplatser till hjälp för våra 400 tennisklubbar. För att göra det möjligt för fler nära spelmöjligheter, mer tävlingsverksamhet och bättre möjlighet för träningssamverkan mellan klubbar och distrikt.
Det är i den änden man måste börja. Se till att det byggs fler enkla tennishallar – det ska vara billigt att spela och träna. Det behövs utebanor och samarbete, samarbete, samarbete mellan klubbar, distrikt, regioner och förbund.
Vi har mist ett tiotal år. Ju snabbare man tänker om, ju snabbare finns chans till att vi får fram storspelare. Horisonten måste ses på ett tiotal år, inte snabba cash, och 100 miljoner räcker inte långt i sammanhanget. Det behövs massor av ideellt arbete. Det finns folk som hjälper till, men då gäller det att träffas på närmare håll.
