VÅR KRUTGUMMA TILL GRANNE. Det stod klart tämligen tidigt efter vår inflyttning, att detta var ingen vanlig gammal tant, redan då 83 år gammal. Av Anders Rosell, chefredaktör & formgivare

Hon är skotska, äger marken i vårt område och har bott här i över 30 år. Maken gick bort för ett par år sedan och hon har därefter bott ensam med sin två adopterade hundar, Kali och Murphy. Barn och barnbarn finns kvar i Skottland och några har spritt sig vidare till USA.

Fiona har en spansk hushållerska, Lorena, som kommer varje vardag mellan 10 och 15, och en trädgårdsmästare som regelbundet hjälper till med trädgården. Han heter Antonio. Hon kör som en biltjuv och röker som en skorsten, men ack så ”ungdomlig” när hon susar förbi i sin rubinröda men åldrade Toyota, med ciggen hängandes på läppen, nervevade bilrutor och stora, moderna kolsvarta solbrillor.

Och hon är en dam med skinn på näsan, van att ge order. När vi vistas i hennes och i spanjorers närhet så vill hon kallas Doña Fiona. Någon gång i månaden ordnar hon dinner-parties för sina vänner eller så kör hon ner till Marbella för att äta lunch med väninnorna – även de börjar komma till åren. De senaste två månaderna har läget dock förändrats och Fiona har snabbt åldrats.

Eftersom vännerna är gamla och inte så lätt tar sig runt i bil har vi fått rycka in och ta henne till läkare i Marbella med jämna mellanrum. Vården hon har mött där har varit exemplarisk och enligt henne själv så betala hon ingenting då hon faktiskt har en täckande sjukförsäkring. Vi har förstås varit oroliga för vår ”gamla krutgumma” ensam i sitt hus, och vi har också lärt oss att det finns en slående likhet mellan smålänningar och skottar – de håller i pengarna, på både gott och ont!

Under vintern har Fionas hälsa dalat ytterligare, hennes hus har varit så kallt att vi lånat ut och placerat flera av våra extra värmeelement hos henne, framför allt i sovrummet som varit som ett kylskåp. Eftersom hembiträdet Lorena inte vet hur man gör har vi också hjälpt att tända eldstaden för att värma upp bostaden, åtminstone för några timmar.

Vi har lagat mat som tagits hem till Fiona när hushållerskan inte varit i tjänst. När hon legat på sjukhuset har vi ”enligt order” försett henne med engelska tidningar och choklad, som stått på önskelistan. Vi har även hållt anhöriga underrättade om hennes hälsotillstånd, uppmanat att någon kanske ska ta sig till henne innan det är försent.

Alla vi som mist någon anhörig vet hur fort det kan gå och hur skört livet faktiskt är. Men inget större gensvar från familjen. Så tragiskt och ledsamt. Det har förstås fått oss att fundera på; är det så här det är att bli gammal i Spanien som utlänning och vad finns det för alternativ?