Intresset för historia och den spanska kungafamiljen har aldrig varit större rapporterar spansk media. Intresset återspeglas i den publicering som skett under de senaste månaderna då ett halvt dussin böcker utkommit. Av Ola Josefsson
Den spanska monarkin är i rampljuset av flera skäl, men inte bara på nyhetssidorna är väl bäst att tillägga. Faktum är att det spanska kungahuset åtnjuter stort förtroende, betydligt större förtroende än de demokratiskt valda politikerna. Ett konstaterande som kan vara svårsmält även för vissa delar av journalistkåren som menar att monarki är en relik från gamla tider och som inte passar in i den sanna demokratins anda.
Faktum är att sju av tio spanjorer anser att monarkin är bra för Spanien. Det visar en färsk undersökning från DYM som gjordes den 6 och 7 mars, det vill säga tio dagar efter att kung Don Juan Carlos svärson Iñaki Urdangarín blivit utfrågad vid en rättegång i Palma de Mallorca för påstådd korruption.
Och jag vet att många Spaniensvenskar känner på samma sätt. Majoriteten av de Spaniensvenskar jag har mött genom årens lopp stöder monarkin. Det handlar om värderingar som grundlades för länge sedan.
Det spanska folkets betyg bör i rättvisans namn tas i beaktande när vissa grupper använder fallet ”Urdangarín” som en förevändning för att attackera hela institutionen med monarki i Spanien.

Kravet på en republik hörs med jämna mellanrum i Spanien, främst från vänsterhåll. Vid två tillfällen har landet utropats till republik. Vid båda tillfällena har det varit kaos. Vid den första republiken lyckades man med konststycket att avverka fyra presidenter på elva månader. Senast slutade det med inbördeskrig och det är värt att notera att flera historiker som ansedda Antony Beevor menar att det är viktigt att låta myten om den oklanderliga republiken bli föremål för en förnyad granskning. Flera säger att det var vänstern som startade oroligheterna 1934 som ledde fram till spanska inbördeskriget.

Kung Juan Carlos är en av Spaniens bästa tillgångar när bilden av landet ska visas upp utomlands. Hans Majestät Konungen har redan fått omfattande utmärkelser världen över för sin roll i Spaniens övergång till demokrati. Det är en övergång som har blivit en modell för andra nationer som ska försöka komma ur diktatur.

Juan Carlos och doña Sofia träffades första gången på fartyget Agamenón 1954. Det var drottning Frederika av Hannover som hade organiserat en kryssning i grekiska övärldens för några av Europas kungahus. Här träffades 16-åringarna Sofía och Juan Carlos.
”Klick” sa det först i samband med bröllopsfesten för Prins Edward, hertig av Kent och Katharine Worsley den 8 juni 1961. De hamnade vid samma bord vid en middag på hotell Savoy, därav titeln på en nyligen utgiven bok.

Den 14 maj firar Spaniens kung don Juan Carlos I de Borbón och drottning doña Sofia guldbröllop. Det har då gått 50 år sedan prinsessan av Grekland och Danmark sa ja till Juan Carlos och tre bröllopsceremonier hölls; katolsk, borgerlig och grekisk ortodox samt en efterföljande bröllopsfest på slottet i Aten.

Flera böcker om den spanska kungafamiljen har utkommit. Den brittiska författaren Andrew Morton som skrev prinsessan Dianas biografi kommer senare i år ut med ytterligare en. Morton är för närvarande i Spanien och bedriver forskning i ämnet och har visat särskilt intresse kring prinsessan Letizia och eventuella paralleller med prinsessan Diana.

En av de bättre och mer seriösa böckerna på bokhyllan just nu är ”Un té en el Savoy” av författaren Màrius Carol som försvarar den spanska monarkin på ett föredömligt sätt. ”Om kungen har varit en mycket populär karaktär så är drottningen en felfri person utan en enda fläck på karriären. Förutom något missförstånd har det spanska kungaparet bildat ett vinnande tandem-par som har bidraget till den längsta etappen av demokrati i Spanien”.

Så står det i prologen till ”Un té en el Savoy” undertecknad av José Cusí en nära vän till don Juan Carlos I. Undertexten till bokens titel bekräftar innehållet: 50 år i Spaniens tjänst.

Det finns också mer trista historier som boken ”La soledad de la Reina” skriven av journalisten Pilar Eyre som enligt egna utsagor har haft en affär med kungen. Flera av Pilar Eyres konspirationer är billiga och ytliga, vad skvallerpressen och enstaka bloggare insinuerar inom det som räknas för sängkammarjournalistik lämnar jag därhän. Tilläggas kan att författaren Màrius Carol fullständigt tar avstånd från Pilar Eyres teorier.