Efter bröllopet + + + +
(familjedrama)
Jacob (Mads Mikkelsen) är en smånaiv idealist som vistats i Indien de senaste tjugo åren – driver där ett fattigt barnhem i behov av pengar. Tillbaka i Danmark för att hitta sponsorer möter han miljardären Jörgen (Rolf Lassgård), som utlovar en generös gåva. Under ytan lurar dock någonting annat – en hemlighet som snart omkullkastar alla inblandades liv.
Regissören Susanne Bier tycks ha gjort familjedramat till sin specialitet – minns den omtumlande ”Bröder” som kom för några år sedan. Den som gillade den lär heller inte bli besviken på ”Efter bröllopet”. Skådespelet är intakt – Mikkelsen är den han är, lågmäld, svårfångad, men det är den unga Stine Fischer Christensen, sårbar dotter i familjen, som lyser allra starkast. Vid sidan av Lassgård förstås. Det här kan nämligen vara hans bästa prestation någonsin, och hade filmen varit amerikansk och inte dansk så hade en Oscar inte varit utesluten – så bra är han som den bufflige och ömkansvärde patriarken.
Det lite halvsockriga slutet är måhända det enda jag har att invända mot filmen – en eftergift till allas vår längtan efter att få knyta ihop en rosett runt våra respektive livshistorier.

Lusten och Dämonerna – Boken om Bergman
Författare: Mikael Timm
(Norstedts)
Den första biografin över Sveriges störste regissör, över 600 sidor tjock, fullsmockad med teater- och filmhistoria och med pikanta privata detaljer, en bok som var tänkt att komma ut under huvudpersonens levnad, men som inte hann bli klar innan Bergmans död i juli förra året.
Bergman själv var aktiv in i det sista med att hjälpa författaren Mikael Timm – ställde upp på långa intervjuer via telefon, öppnade upp arkiv, brevsamlingar och arbetsböcker. Även demonregissörens alla kvinnor har bidragit med sina berättelser, och ingen har något ont att säga om huvudpersonen. Ta till exempel Ellen Lundström som var gift med Bergman på 50-talet och fick fyra barn med honom. Skilsmässan var minst sagt dåligt skött av Ingmar, något som han visade upp bland annat i tv-serien Scener ur ett äktenskap och som han återkom till i flera intervjuer, inte utan ånger. När Mikael Timm kontaktade Ellen för en intervju ville hon dock försäkra sig om att han inte skrev något elakt om mannen som lämnat henne: ”Kom ihåg att vi hade roligt också. Mycket roligt!”
Man hade nämligen roligt i Bergmans närhet, den är ett bestående intryck när man läser biografin. Det var mycket lek. Men också allvar. På sätt och vis stannade Bergman på gränsen mellan lek och allvar hela sitt liv – film- och teaterarbetet var en lek, en förlängning av gossen Ingmars lek med dockteater när han var 6 år. I den leken kastade han så in en rejäl dos allvar.
Det är hela tiden intressant men också märkligt att ta del av Mikael Timms ambitiösa arbete. Liksom i biografin över Evert Taube, som Timm skrev 1998, är ämnet är så omfattande att det stundvis känns som om författaren bara surfar på ytan, och att det trots de sexhundra sidorna finns så mycket mer att redovisa. Det kan dock inte ha varit lätt att få styrsel på det kolossala arbetsmaterialet – Bergman var en nyfiken arbetsmyra, stod aldrig stilla, var alltid i gång med något nytt. När han fick en Oscar för Jungfrukällan hade han inte ens tid att notera det i sina arbetsböcker, fullt upptagen som han då var med nästa stora projekt. Och så höll han på ända fram till sin död.
Kanske är det uppskruvade tempot i Timms bok om Bergman bara en spegling av huvudpersonens egen intensitet.

Midvinterblod
Författare: Mons Kallentoft
(Pocketförlaget)
Redan i debuten ”Pesetas”, från år 2000, visade Mons Kallentoft att han var förtjust i spänning; den gången fick Madrid spela fond för ett gruvligt misslyckat bankrån. Nu i sin fjärde bok tar han steget fullt ut och placerar ännu en småstad och ännu ett poliskollektiv på den svenska deckarkartan – här handlar det om Linköping där kriminalinspektör Malin Fors med medhjälpare huserar. Det lär bli tre böcker i en serie där Midvinterblod slår an tonen: ett brutalt mord, en jättestor man upphängd i ett träd mitt ute på slätten, samtidigt som den kallaste vintern i mannaminne håller bygden i schack.
Intrigen är fylld av mysterier som håller läsaren alert ända till slutet. Men direkt nagelbitande blir det ändå aldrig. Till det är texten alltför litterär och utbroderad, det tänks över huvud taget mycket i Midvinterblod, stora tankar, inte alltid till fördel för rafflet.
Person- och miljöskildringarna går det dock inte att klaga på. Där profilerar sig Mons Kallentoft som en av de bästa inom sitt gebit.