Axarquía, landet öster om Málaga, har idealiska förutsättningar för vindruvsodling. Här lyser solen från en klarblå himmel för det mesta och rankorna trivs i den porösa jordmånen

Av Monica Ramfelt
Foto Harry Ramfelt

I dessa trakter har man odlat vindruvor i minst 3.000 år. Det var feniciska handelsmän som tog med sig sina kunskaper om vinproduktion när de grundlade hamnstaden Cádiz och härifrån spred sig sedan kunskaperna vidare. Folkslag efter folkslag, som efterhand invaderat halvön, har alla fortsatt traditionen och bidragit till förbättringar.

Ett urgammalt hantverk
Vin i all ära men det är till russinproduktionen som de finaste druvorna väljs ut. I Axarquía odlar man efter gamla traditioner och ofta är en hel familj engagerad i arbetet. Särskilt under de tidiga höstmånaderna får man arbeta hårt.
De mogna druvorna plockas i början av september och placeras i ”paseros”, en slags torksängar för att torka. Efter några veckor i solen har de skrumpnat ihop och är färdiga att förpackas i vackra trälådor. Detta hantverk har pågått i hundratals år och byborna har levt gott på sin export av russin och Málagavin.
Redan under morernas tid exporterades russin och vin till hela Europa och glansperioden inföll under 17- och 1800-talen. Då exporterade man 10-tals miljoner kilo russin per år till världens alla hörn.

Fyra russinbyar
Vi börjar vår tur från kusten vid Vélez-Málaga och kör genom den grönskande Benamargosadalen med frodiga citron- och avokadoodlingar på båda sidor om vägen.
Efter Benamargosa styr vi västerut och börjar klättringen uppför de vinklädda kullarna. Hela tiden har vi en vit by i blickfånget, Comares, vars mäktiga borg en gång i tiden höll ett vakande öga över omgivningen.

Cútar
Cútar är den minsta av byarna men ändå naggande god. Det är faktiskt riktigt trevligt att trava omkring här, upp och ned för branta backar med brokiga katter kilande runt hörnen.
Längst ner i byn finns en gammal arabisk källa, varifrån de svartklädda gummorna i byn fortfarande kånkar upp sitt klorfria vatten, som sägs vara bra för magen.

El Borge
Vägen slingrar sig vidare uppåt och snart är vi uppe på en ås, där vi har en hänförande utsikt åt alla håll med mandelträd, olivträd och förstås vinrankor på de branta sluttningarna. Och så dyker ännu en vit by upp på en brant, El Borge, som inte för inte kallas russinhuvudstaden.
Här producerar man nämligen mest russin i hela Spanien. El Borge har också varit känt för att vara hemvist för rebelliska män. Särskilt under erövringen på 1400-talet intog byn en ledande roll i motståndet mot spanjorerna.
I El Borge föddes också en av de mest glorifierade banditerna som gjorde bergsvägarna osäkra på 1800-talet. I Museo del Bandolero kan vi få veta mer om honom och också äta gott i den trevliga restaurangen.
Helst ska man nog vara här den tredje söndagen i september, för då firas russindagen. Tusentals russinpaket delas ut bland besökarna, för att inte tala om hur många liter Málagavin som går åt.

Almáchar
Byn är byggd på en brant sluttning och den äldsta delen ligger längst nere vid floden. Om man beger sig dit ner kan man få en fin föreställning av hur många byar i Andalusien är uppbyggda.
Den första husraden har fått tjäna som ”stöttor” för nästa husrad och så har man byggt vidare ända upp till bergskammen. Ta gärna en promenad i byn och studera fenomenet, titta in i russinmuseet och lär mer om både russin och vin och prova förstås.

Moclinejo
Den sista byn på vår tur har fått ett riktigt lyft sedan man byggt en ny väg och rustat upp torget, där man nu kan sitta ganska ostört utanför de båda barrestaurangerna. Rådhuset och ett vinmuseum finns också vid torget och runt hörnet skymtar kyrkan.
Nu återstår bara återfärden ner mot kusten men innan dess kanske det är dags för en kaffetår, som kan intas på Hotel Axarquía strax utanför byn. Härifrån är utsikten helt betagande. Men glöm allt vad service heter. Inga goda kakor och inget vatten i poolen finns det heller. Njut i stället av panoramat och gilla läget.