Vår genomgång av Spaniens 1900-talshistoria fortsätter. Denna månad ska vi berätta om Rifkriget som utspelade sig mellan 1921 och 1924.
I början av 1900-talet hade Spanien förlorat flera av sina kolonier i Amerika och Asien. Detta fick spanjorerna att vända blickarna mot Afrika, något som mötte motstånd både där och på hemmaplan.
Spanien var under flera århundraden en framgångsrik kolonialmakt. De styrde över olika områden runt om i hela världen. Efter det spansk-amerikanska kriget förlorade man dock sina kolonier i Amerika och såg sitt globala inflytande minska. Man började nu i större utsträckning titta mot den afrikanska kontinenten för att stärka sin ekonomi och ställning.
Berlinkonferensen
Mellan 1884 och 1885 hölls Berlinkonferensen. Ett möte mellan de europeiska länderna som gjorde anspråk på landområden i Afrika för att bestämma hur de skulle dela upp dem mellan sig. Spanien ville ha kontroll över Marocko och när 1900-talet hunnit börja var det uppdelat i olika protektorat mellan Spanien och Frankrike.
Ett av dessa var den bergiga regionen Rif i norra Marocko. Spaniens kontroll över området var under 1900-talet första år dock mest på papper. Väldigt få europeer hade ens satt sin fot där. Istället styrdes regionen av de berberstammar som fanns där och som hade lyckats jaga bort alla som försökt sig på att erövra platsen.
Järnmalm
Rif är rikt på järnmalm vilket fick spanjorerna att 1909 börja göra framstötar i området. Den spanska affärsmannen Horacio Echevarrieta – mest känd som flygbolaget Iberias grundare – fick kronans uppdrag att utvinna malmen och snart började infrastruktur för att göra det byggas.
Man mötte tidigt motstånd från de inhemska stammarna som inte alls välkomnade den kolonialiserade makten. 1909 attackerades spanska byggarbetare som jobbade med en järnvägsbro vilket fick den spanska armén att placera 40 000 soldater i norra Marocko. Under åren som följde utförde de flera operationer för att minska berbernas makt och en del slag utkämpade sig. När 1920-talet började bestämde sig Spanien för att slutligen erövra området helt.
Trots att spanjorerna var numerärt överlägsna gick det dåligt till en början. Berberna, under ledning av Abd el-Krim, var mer erfarna i området och såg länge ut att kunna besegra Spanien. I juli 1921 dog 8 000 spanska soldater i slaget vid Annual och bara en dryg månad senare hade Spanien förlorat alla landområden man lyckas ta kontroll över sedan 1909.
Under de kommande åren gick kontrollen över flera olika områden fram och tillbaka mellan Spanien och Berberna. På hemmaplan polariserades Spanien mellan de som såg erövringen av Afrika som nödvändig och de som tyckte kriget var ett poänglöst slöseri med liv. Flera soldater som skulle korsa havet vägrade kliva ombord på skeppen i Málaga och i Katalonien och Baskien anordnades stora demonstrationer mot Rifkriget. Mot slutet av 1923 såg det ut att bara vara en tidsfråga innan Spanien skulle dra sig tillbaka men striderna fortsatte.
Frankrike kliver in
I maj 1924 hade Frankrike etablerat utposter norr om platserna där striderna pågick. Berbernas framgångar mot de spanska ockupanterna fick dem att nu även attackera dessa. Detta fick följden att Frankrike skickade 140 000 soldater till Rif och ställde sig på Spaniens sida. När det avgörande slaget hölls hade spanjorerna och fransmännen en total styrka av 123 000 man, mot berbernas 12 000. Med så många fler soldater samt modernare teknik tog det inte lång tid innan europeerna stod som segrare.
Kriget satte djupa spår i både Marocko och Spanien. Även om Spanien till slut hade vunnit kriget gjorde den impopulära konflikten regeringen mindre stabil. Det fick även ropen på självständighet i Afrika att bli högre. Många menar att Rifkriget är en föregångare till Algerietrevolten och andra självständighetskrig.