1992 var första och så här långt enda gången som OS har utspelat sig i en spansk stad. Det blev på många sätt starten för det moderna Barcelona och lade grunden för staden som ett av världens hetaste turistmål.
Spelen i sig blev dessutom en spegling av ett land och en hel värld som hade genomgått och fortfarande genomgick dramatiska förändringar.
Av Robbie Eriksson. Foto: Sergi Larripa, Nikolai Karaneschev, Leo Medvedev och Jordiferrer.
Barcelona innan 1990-talet
Katalonien i allmänhet, och Barcelona i synnerhet, var en motkraft till högerns styrkor under inbördeskriget och senare till Francisco Francos diktatur.
Trots förstörelse under kriget förblev Barcelona en av Spaniens viktigaste städer med stora industrier som genererade pengar under 1990-talet. Det var redan landets näst största stad och den fortsatte att växa på grund av att flera personer från fattigare delar av landet – som Andalusien, Murcia och Galicien – flyttade dit för att söka ett bättre liv.
Detta ledde till att befolkningen i stadskärnan ökade kraftigt. Nya distrikt skapades och förorterna växte. Under denna tid fick Barcelona ett tunnelbanenätverk och gatorna asfalterades samt fick trafikljus och rondeller. Att så många nya invånare kom från andra delar av Spanien ledde, tillsammans med statliga förbud mot att använda det katalanska språket i officiella sammanhang eller lära ut det i skolorna, till att den traditionella katalanska kulturen urvattnades.
När Franco sedan dog 1975 och Spanien började genomgå sin demokratiseringsprocess var rösterna som krävde förändring väldigt höga i Barcelona. Många katalaner ansåg att de hade straffats och behandlats extra grymt under de föregående årtiondena. Bara ett par år senare fick regionen tillbaka sin autonomitet. Under de kommande åren lovades flera stora projekt för att modernisera staden ytterligare men de såg länge ut att förbli tomma ord och löften.
Den officiella loggan för OS i Barcelona. Juan Antonio Samaranch var president för den olympiska kommittén när det begav sig och även född i Barcelona.
Men när det den 17 oktober 1986 blev klart att Barcelona som första spanska stad någonsin skulle stå som värd för OS fanns inget alternativ än att infria det som hade sagts.
När spelen väl drog igång i slutet av juli 1992 blev de slutpunkten för en lång rad förändringar till det bättre för staden. Olympiaden blev en riktig milstolpe för Barcelona och gav den katalanska huvudstaden ett rejält momentum som den kunde bygga vidare på för att så småningom bli ett av Europas mest populära resmål. Som alla olympiska värdstäder genomgick Barcelona en urban transformering och efter 1992 kunde Barcelona ändra sin internationella profil.
En ny typ av besökare
Det mest betydande skiftet som följde efter OS 1992 var den nya profilen av besökare som det förde med sig. Det menar Joan Miguel Gomiz Lopez, som arbetar på Universitat Oberta de Catalunyas (UOC) fakultet för ekonomi. 1990 var endast 22 procent av dem som besökte Barcelona där för semester. Majoriteten kom för att arbeta och reste hem samma dag som de anlände. Då stannade endast 1,7 miljoner av de personer som kom till staden kvar över natten. Den siffran kom att nästan tredubblas under de kommande åren och idag ligger den en bra bit över 10 miljoner.
Barcelona hade redan innan spelen de geografiska förutsättningarna för att vara ett av världens populäraste resmål. En privilegierad sits vid Medelhavet. En närhet till tätbefolkade städer i Europa. Ett lockande klimat. Samt vacker natur och ett häftigt kulturarv. Men det var först efter spelen och investeringarna som de innebar vad gäller infrastruktur och stadsplanering som folk fick upp ögonen för Barcelona och valde att lägga sina semesterkassor på att åka dit.
Problem i logistiken
Enligt Gomis var Barcelona inte helt förberedda på det ökande antalet turister som skulle komma under åren efter 1992. Många investeringar hade gjorts i staden men särskilt många nya hotell hade inte slagit upp portarna. Istället fick spelens besökare inhysas i tillfälligt inhyrda kryssningsfartyg som lade till i hamnen. Denna lösning kändes som den säkraste då man inte vågade bygga så mycket ny logi ifall de skulle stå tomma efter att den olympiska elden hade släckts. Därför tog det lite tid för Barcelona att bygga ikapp för att möta den nya efterfrågan. Först en handfull år senare kunde Barcelona börja nyttja sina nya förutsättningar och kraftigt öka sin turistnäring.
Spelen
Hur var det med själva sporten då?
Det var inte bara Spanien som genomgått stora politiska förändringar. Bara några år före spelen hade Sovjetunionen fallit samman. Under OS i Barcelona tävlade 12 av de 15 forna sovjetstaterna tillsammans som Förenade Laget – eller OSS. De lyckades visa den sovjetiska idrottsmaskinens potential en sista gång och vann medaljligan med totalt 112 medaljer.
För första gången någonsin var professionella basketspelare tillåtna att delta i de olympiska spelen. Detta gav USA en stor fördel då amerikanerna för första gången kunde ställa det de kallar för the Dream Team på banan. Storstjärnor som Michael Jordan, Charles Barkley och Magic Johnson spelade hem guldet och totalt tog USA 108 medaljer, vilket gav dem andraplatsen i medaljligan.
Den olympiska elden under spelen. Poolen där simning och simhopp avgjordes. Piscina Municipal de Montjuïc. USAs basketlag, kända som Dream Team, tog enkelt hem guldet.
En annan nation som haft en minst sagt dramatisk historia på 1900-talet var Tyskland. 1992 tävlade de för första gången på flera årtionden som en enad nation. Det blev succé och en tredje plats i medaljligan med 82 medaljer.
Värdnationen kom på sjätte plats med 22 medaljer. Det blev 13 guld, 7 silver och 2 brons. Det blev bland annat seger för Martín López-Zubero Purcell i herrarnas 200 meter bröstsim, Miriam Blanco i damernas judo (lättvikt) och herrarnas fotboll. I fotbollslaget deltog framtida Barcelonastjärnor som Luis Enrique och Pep Guardiola som idag är tränare för Paris Saint-Germain respektive Manchester City.
För svensk del blev det 12 medaljer totalt och en 27e plats i medaljligan. Framförallt kanske vi minns Jan-Ove Waldners guld i den individuella bordtennisen som fortfarande är den enda OS-medaljen av den ädlaste valören som bärgats i sporten av en spelare som inte kommer från Kina, Japan eller Sydkorea.
Invigningen
Öppningsceremonin i Barcelona 1992 har blivit legendarisk och har på många sätt satt standarden för hur en OS-invigning ska se ut.
I musikväg spelades bland annat “Barcelona” som skrivits för spelen av Freddie Mercury och sjungits in som en duett med den spanska operasångerskan Montserrat Caballé. Eftersom Mercury avled åtta månader innan spelen blev det inget liveframträdande. Istället för att hitta en annan sångare spelades låten på högtalare i början av sändningarna från invigningen.
Under invigningen framfördes som alltid den olympiska hymnen och den spanska nationalsången. Men även Kataloniens egen nationalsång, Els Segadors, sjöngs.
Något som sticker ut var att länderna marscherade in i bokstavsordning enligt deras namn på franska under nationsparaden. Detta för att katalanska eller spanska inte skulle främjas före varandra.
Den olympiska elden färdades som brukligt genom en stafett som inleddes i Olympia i Grekland. Den gjorde sedan en turné runt om i hela Spanien innan den bars in på olympiastadion av kanotisten Herminio Menendez. Han lämnade sedan över den till den paralympiska bågskytten Antonio Rebollo som tände elden genom att skjuta en brinnande pil i kitteln där den skulle brinna under spelens gång.
Eftermäle
De olympiska spelen i Barcelona blev en stor succé för staden och för Spanien. De visade för hela världen hur ett OS kan komma att transformera en hel stad till det bättre och ge den en ljusare framtid.
Om det inte vore för OS 1992 skulle Barcelona som vi känner det idag aldrig ha funnits.
