Åtta saker du kanske inte visste om flamenco

Flink gitarr, passionerad sång och rytmisk dans ackompanjerat av klappningar och kastanjetter – få saker är så förknippade med spansk kultur som flamenco.

Men vad vet du egentligen om kulturarvet? Lär dig mer om flamencons historia, kuriosa och kulturella betydelse.

Av Felicia Sundblad

Flamenco karakteriseras av sångerskor med rödmålade läppar och långa svepande kjolar, klapprande klackar i golvet, finstämt gitarrspel och en speciell rytm. Konstformen är flera århundraden gammal. Musikstilen har sitt ursprung bland den romska befolkningen i Spanien. Den brukar tillskrivas Andalusien, men har också ett starkt fäste i regionerna Murcia och Extremadura.

Här följer åtta spännande fakta om flamenco som du kanske inte kände till sedan tidigare.

Utsett till världsarv

År 2010 utsåg FN-organet UNESCO flamenco till ett så kallat immateriellt kulturarv. Det innebar ett erkännande av dansens och musikstilens kulturella betydelse på en global nivå. I motivationen nämns att flamencon är en viktig identitetsmarkör hos många grupper i det spanska samhället, vilket särskilt gäller för det romska folket. Till minne av utnämningen firas den internationella flamencodagen varje år den 16 november.

Influerat av många olika musikstilar

Flamenco är ett resultat av en fusion av flera olika kulturer. Musikstilen grundar sig i romsk folkmusik, men väver även in inslag av traditionella andalusiska melodier, sefardisk musik, arabiska toner och afrikanska rytmer – för att bara nämna några. Den unika blandningen ger flamencon ett minst sagt originellt ljud som är lätt att urskilja.

Musikstilen har inte slutat utvecklas med åren. Vissa kontemporära flamencoartister blandar in drag av jazz, blues, rock och elektronisk musik för att skapa ett nytt, spännande sound. En av Spaniens nutida största artister, Rosalía, skapar musik med rötter i flamencon. Hennes genre tillhör en musikstil som kallas “nuevo flamenco”, alltså ny flamenco.

Populärt i Japan

Det går att ta del av flamencouppträdanden världen över. I New York har både små och stora prestigefyllda teatrar flamenco som en del av sitt permanenta program. Likaså går det att se liveframträdanden i europeiska storstäder som London, Paris och Berlin.

Få länder är dock så fascinerade av den spanska musikstilen som Japan. Intresset uppstod på 1920-talet efter att filmen “El amor brujo” hade haft premiär. Den lidelsefulla musiken från filmen slog an en ton i den japanska folksjälen. På 1960- och 1970-talet turnerade artister som Paco de Lucía och Antonio Gades i landet – några av dåtidens största namn inom genren. Det bidrog till att konstformen populariserades ytterligare. Idag ses Japan som flamencons andra hemland. Faktum är att det finns fler akademier som lär ut konstformen på den asiatiska önationen än vad det gör i Spanien.

Namnets ursprung är okänt

Namnet flamenco är något av en gåta. Det finns ingen officiell förklaring, däremot existerar flera teorier om hur musikstilen fått sitt namn. En av de mest spridda är att ordet kommer från den arabiska termen “Felah Mengus” som kan översättas till “kringvandrande bonde”. Det skulle i så fall referera till morisker, alltså morer som omvänts eller tvingats konvertera till kristendom.

Det finns ett flamencomuseum

En av de kändaste flamencostilarna har sitt ursprung i Sevilla. Därför är det passande att staden har sitt eget flamencomuseum – Museo del Baile Flamenco. Museet grundades av dansaren och koreografen Cristina Hoyos. Här, mitt i stadens hjärta, kan besökarna på fyra våningar ta del av utställningar om musikstilens historia, kännetecken och utövarnas utstyrsel. På museet anordnas även konserter och föreställningar.

Representerar inte hela den spanska kulturen

Även om flamenco ofta ses som en nationell symbol för den spanska kulturen, så finns det vissa delar av landet, främst i de norra trakterna, som inte har någon flamencotradition. De olika regionerna har alla sina egna traditioner och varianter av folkmusik.

Flamencons vagga är Andalusien. Några av de bästa städerna för att njuta av klassiska uppvisningar av flamenco är Sevilla, Jerez de la Frontera, Granada och Córdoba. Det finns också ett stort utbud av föreställningar i Madrid, Barcelona och Murcia. På hemsidan “Guía Flama” finns samlad information om landets utbud av föreställningar och artister.

De traditionella utövarna var inte professionella

Majoriteten av de tidiga utövarna av flamenco var inte professionella. Artisterna var tvungna att ha ett arbete vid sidan av sin konstnärliga verksamhet för att kunna tjäna sitt uppehälle, vilket berodde på att konstformen inte hade en erkänd status i majoritetssamhället. Tío Luis de la Juliana, som brukar omnämnas som en av de första kända flamencosångarna, föddes i mitten av 1700-talet. Han försörjde sig som vattenförsäljare.

Det var först på 1800-talet som så kallade “tablaos” inrättades – alltså lokaler som enkom är till för flamencouppträdanden. Det ledde till att musikstilen blev mer etablerad. Vissa framstående artister, som La Niña de los Peines och Antonio Chacón, bidrog också till att popularisera flamencon.

Underliga artistnamn

Inom flamencovärlden finns det många exempel på artister med annorlunda och vilseledande smeknamn. En av dem var sångaren som kallades “Gordito de Triana”, som betyder “tjockisen från Triana”. Smeknamnet var ironiskt då Manuel Mas Pacheco, som var hans egentliga namn, var väldigt smal. Likaså gick sångerskan Encarnación Peña Gómez under artistnamnet “La Contrahecha”, som kan översättas till “den missbildade”, trots att hon var vida känd för sin skönhet. Vissa smeknamn skulle till och med kunna anses vara förolämpande, som “El Loco Mateo” (Den galne Mateo).

Ett av de största namnen inom flamencovärlden är Camarón, också känd som “Camarón de la Isla”. Artisten hette egentligen José Monge Cruz och hans smeknamn Camarón betyder räka. Sångaren Diego Ramón Jiménez Salazar har även han ett havsinspirerat alias, nämligen “El Cigala”, som översätts till havskräftan.