INTERKULTURELLA STUDIER VAR ETT ÄMNE jag diggade skarpt när jag pluggade på universitetet i Växjö, som på den tiden fortfarande bara var en högskola. Huvudföreläsaren var fransk och det var lika spännande som svårbegripligt att alltid förstå hans franska exempel att tänka liksom att kommunicera. Han var duktig på att ställa dem emot det svenska, men gav motsvarande reflektioner från det japanska, engelska och amerikanska. Intressant! Mina studier var relaterade till marknadskommunikation och att göra affärer med andra kulturer. Så här vid 60 års ålder har jag haft rätt mycket användning av den delen i mina studier och upplevt mycket i kontakter med andra kulturer, icke minst den spanska. Att ta seden dit man kommer är viktigt, om än omvälvande ibland.

Affärer eller inte, men sjukvård är tämligen internationellt. Sambon har under en tid varit krasslig och fått se mer av den spanska privatsjukvården. Snacka om att kommunikation är livsviktig när man är sjuk. Generellt sett blir man imponerad av de resurser som tillsätts för att göra utredningar av sjukdomsbilden, även om den omkringliggande spanska administrationen gör mig milt sagt skogstokig. Många svenskar hävdar ofta att man måste vara frisk för att vara sjuk i Sverige. Och då kan jag intyga att samma förhållande gäller även för Spanien. Även om vi faktiskt generellt sett har goda erfarenheter. Här handlar det mycket om kommunikation, vilket tycks vara en stor bristvara i Spanien.

Under en tre veckor lång sjukhusvistelse togs massor med prover utan att vi för den saken skull någonsin fick reda på varför de gjordes, till vilken nytta och av vilken anledning. Tja, svaret kommer väl, tänkte vi. Det ena mötet avlöste det andra med allsköns inkopplade läkare – neurologer, reumatologer, dermatologer, internmedicinare etc – men ingen gav några direkta svar på någonting. Jag började då ställa frågor och undrade, vad gör vi här – igen! – om vi ändå aldrig får några kommunicerade svar. Då blev jag en obekväm utlänning och de spanska läkarna blev om något ännu mer som musslor, nonchalanta, arroganta, axelryckande och distanstagande.

Vid varje läkarbesök har samtliga frågat efter sambons journaler, som består av den egna tjocka luntan utprintade papper från samtliga läkare. Ingen samordning, inget fungerande datasystem, inga digitala journaler med patientbakgrund och medicinering. Hur är detta möjligt år 2022 – och hur vågar man så respektlöst hantera sjuka människor?

Trots att det här privatsjukhuset har en stor andel utländska boende som patienter pratar merparten av läkarna mycket knagglig engelska varför man måste ha en tolk med sig vid varje besök. Dessa är baserade i ett inglasat kontor intill receptionen och pratar i mobiltelefon konstant för att samordna alla läkare till olika patienter. Det är dessa som kommunicerar alla nya läkartider, provtagningar etc. Om du inte svarar när de sedan ringer dig är det kört. Och glöm då inte att det är du som sjuk som måste sköta kommunikationen gentemot ditt försäkringsbolag för att din sjukförsäkring ska aktiveras och auktoriseras. Eftersom de dessa tolkar sällan svarar i telefon om du ringer tillbaka måste du därför fysiskt åka in till Málaga och sjukhuset varje gång för att prata med dem öga mot öga om du ska få något gjort. Har du tur svarar de på e-post. Senast vi besökte sjukhuset skulle ett antal stygn efter en biopsi tas bort varpå på sambon skickades gående till en sköterskemottagning fem kvarter bort. Då var kollapsen nära. Du måste med andra ord vara rätt frisk, kunna köra bil och fysiskt kunna gå för att vara sjuk även i Spanien. Det är rätt anmärkningsvärt, tycker jag, speciellt i en kultur där man tycks bry sig om människor, både ung som gammal.