Efter några darriga och lynniga veckor under mars och april undrar alla var solen, värmen och ljuset blivit av. Nu talar alla om en tropisk hetta och alla drömmer om en plats i skuggan med syrendofter, koltrastsång och blekblå lavendel. Nu talas det om nödvändigheten av nederbörd, från lätt regn till tunga regnskurar och åska. Alla vårdar det som växer från vildvinet utanför fönstret till de klena men idoga tomatplantorna.

Av Bo Bjelvehammar e-post: [email protected]

En dag, jag minns det särskilt, det var en torsdag, då var det mestadels soligt, visserligen en blek sol, men ändå en gul sol. Upp mot tjugo grader, mitt på dagen, så enastående! Och optimismen gror, om en vändning och något bestående. Vändningen kommer med besked och allt blir så annorlunda, så vackert – vinden bläddrar i sädesärlans fjun på bröstet. Och bäcken ringlar förbi, de små stenarna sjunger under slippriga broar. En lätt vind och svalka.

Som så ofta börjar den tidiga förmiddagen med ett besök på en reposteria, ett konditori, inte sällan på gatan med det storstilade namnet C. Libertad, Frihetsgatan. En cortado, en bit bröd, tostado med krossade tomater, olivolja och salt och en minimuffin med citronsmak.

Tidningsläsning och de ständiga samtalen om kriget i Ukraina, om fotboll och om vädret. Utanför börjar ett lätt regn att falla.

Samtidigt är detta en trygghet, detta med väderlekarna – vad skulle vi annars prata om, lämna personliga vittnesbörd om i en berättelse, som aldrig slutar. Alternativen är nedslående; talet om sjukdomar, den hopplösa byråkratin och grannarnas dåliga beteenden, då är det bättre att tala om vädret.

Det finns även udda samtalsämnen, en äldre fiskare talar gärna om hägern, om fågelns fett och ister, som han smorde in sina redskap med, för att förbättra fångsten. Hägern gav även varsel – en häger stående på en sten i havsbandet var ett tecken på annalkande storm, kom hägern förbi utan att slå sig ner, kunde man förvänta sig regn.

Fiskaren hade en berättarförmåga utöver det vanliga, han kunde berätta om en morgon när han fann sin övergivna rörtång, i ett fång av släntens nässlor, den bara ligger där, smågläfser och gäspar. Alla som hörde den starka berättelsen, blev tårögda av inlevelsen och kärleken till tången.

Vi har alltid något att säga om vädret, allt om hur tvätten aldrig torkar på terrassen, som den alltid brukade. Eller så kommer de svåra sandstormarna på tal, orden far iväg mot beduinstammar till kamelkaravaner. Orden flyger över hav och kontinenter.

Det talas om sandens anfall på utemöbler, bilar och takterrasser. Allt sveps in i en obestämd gul färg. Allt har varit och är dåtid. Glömskans censur har arbetat.

Det kan även hända att vissa blir smått lyriska och musikaliska – talar om Per Gessle/Kung av sand och Benny Andersson med sin När guldet blev till sand.

Hur som helst, många har aldrig upplevt en likande vår eller försommar. Många säger att det talas om att det är åttio år sen sist.

Men nu tillhör detta skymningsspråket, nu färgas sommaren gul av en stor sol och kvinnan från norr talar redan om snön, varm som fläderblom – tänk detta ständiga och pågående samtal, med skilda rörelser och olika riktningar.