Bergsbyn Istán är ett riktigt vandringsparadis. Härifrån kan man göra allt från långa vandringar, som tar hela dan eller bara strosa runt i byn en stund. Men vad man än väljer så spelar naturen huvudrollen. Av Monica Malmcrantz Ramfelt och Harry Ramfelt

Det tar bara 20 minuter att ta sig upp till Istán från Marbella och redan på vägen dit följs man av vackra vyer, en ny efter varje krök. Väl inne i byn utmynnar så gott som varje gata i en ”mirador” med storslagen utsikt över glittrande vatten, grönskande dalar eller höga berg.

Vattenbyn Istán
Istán ligger inklämt mellan de två bergskedjorna Sierra Real och Sierra Blanca. Här springer vattnet fram ur underjorden och bildar bäckar och åar, vars vatten leds runt bland odlingarna i små kanaler från morernas tid. I dalen nedanför Sierra Blanca råder ett mikroklimat med nästan tropisk vegetation.
Här är det trevligt att ströva omkring längs vattenrännorna förbi de små täpporna och upp till Rio Molinos källa, upphovet till den rika växtligheten. Inne i själva byn flödar det också av vatten. Små springbrunnar kantar gatorna här och där och ger färskt vatten direkt från berget, som består av en porös kalksten.
Liksom en svamp suger den upp och filtrerar vattnet som söker sig ner mot havet. Idag bromsas det upp av Concepcióndammen, som byggdes 1992 och förser städerna vid kusten med dricksvatten.

Morer och panochos
Med ett favoriserat läge, skyddat av bergskedjor i alla riktningar och med rik tillgång på vatten har Istán i alla tider lockat människor att bosätta sig här. Men det var främst under morernas tid som området spelade en större roll i historien. På Sierra Reals högsta topp 1330 m.ö.h uppförde morerna ett fort som försvar mot de kristna och även i själva Istán fanns en fästning.

Båda blev nästan helt demolerade under 1400-talets senare del, då de kristna gjorde en kraftig offensiv gentemot morerna och år 1501 besegrades de för gott. I Istán finns idag bara en port kvar av fästningen och de sista muslimerna var tvungna att lämna byn på 1600-talet. Nu kallas invånarna för panochos efter byn El Cristo de Panocho i Murcia. Det var nämligen från denna by man rekryterade kristna ”nybyggare” för att återbefolka Istán.

Allt var inte bättre förr
Det är ingen idé att åka in i byn med bil. Det är den inte gjord för. Gatorna är vindlande och bara lagom breda för människor och åsnor att ta sig fram på. Åsnor finns det knappt några kvar men byn har behållit mycket av sin arabiska prägel med vitkalkade hus och balkonger med fint järnsmide.

Så sent som på 1980-talet när jag var här första gången såg byn helt annorlunda ut jämfört med idag. Det fanns bara en bar, där gubbarna tog sig något att dricka och kastade cigarettfimparna på golvet. Det enda som fanns att äta var en tallrik kokt kött. Gummorna fanns inte på baren utan sopade rent utanför porten, klädda i svart med filttofflor på fötterna.
De lite yngre kvinnorna stod och tvättade i det iskalla vattnet i ”el lavadero”, den stora tvätthon, som nu har förvandlats till en dekorativ fontänanläggning. Männen ledde sina åsnor längs gatorna, där husen var ganska så nedgångna och en och annan obebyggd tomt var fylld av sopor och kacklande höns. Vägen hit upp var i uruselt skick och bilar lyste med sin frånvaro. Men det var autentiskt!

Vad som har hänt sedan dess är att byn har fräschats upp rejält. Kyrkan San Miguel och rådhuset har fått sig ett lyft och ”soptomterna” har bebyggts eller snyggats till. Det finns flera restauranger och barer att välja på och så sist men inte minst alla fina vandrings- och cykelvägar som stakats ut och erbjuder fantastiska naturupplevelser.

En av cykelvägarna, den till Monda, kan man även forcera med jeep om man vill uppleva en slingrande tur i nära kontakt med naturen på vägen tillbaka till kusten.