Kommunismen och nationalsocialismen spred sig som en löpeld genom Europa och var varandras motpoler. Kommunisternas slagord var ”Madrid kommer att bli fascismens grav”. Antony Beevor, militärhistoriker och författare, frågar sig om ett vänsteralternativ skulle ha varit bättre eller mycket värre för Spanien? Den frågan är omöjlig att svara på, men den kan heller inte nonchaleras, menar han. Av Ola Josefsson

Om republiken hade segrat, hur många skulle då ha avrättats eller omkommit i fånglägren? Den segrande sidan i ett inbördeskrig dödar alltid fler än den förlorande som många historiker påpekar. Det avgörande skulle ha varit vilken republikansk regim som skulle ha trätt i dagen. En stalinistisk variant av en kommunistisk regim hade med stor sannolikhet lett till ett mycket högt antal offer jämfört med om en spansk form hade utvecklats.

I ljuset av inbördeskrigets fasor och den efterföljande fascistregimen, har den spanska republiken fått ikonstatus. Antony Beevor menar att det är viktigt att låta myten om den oklanderliga republiken bli föremål för en förnyad granskning. En del menar att spanska inbördeskrigets första rond redan startade 1934. Den spanske diplomaten och landets tidigare ambassadör vid Nationernas förbund, Salvador de Madariaga, har sagt att vänstern inte har något att beklaga sig över då det var de själva som startade oroligheterna redan 1934, som författaren och historieforskaren Hugh Thomas skriver i sin bok ”la Guerra Civil española”.
Det var 1934 som vänstern försökte störta den lagligt valda konservativa regeringen med en storstrejk i hela landet och med ett väpnat uppror i Asturien. Spanska kolonialtrupper från Nordafrika och Civilgardet svarade med en grym vedergällning på grund av farhågorna för en bolsjevikrevolution. Följden blev en ”terror” från båda håll. Anklagelserna haglade och socialisterna gjorde enligt Antony Beevor något som för deras partikamrater i Frankrike och Storbritannien var helt otänkbart; de anklagade alla sina meningsmotståndare för att vara fascister.

Socialistledaren Largo Caballero som hyllades som ”Spaniens Lenin” hade hotat med inbördeskrig i händelse av en högerseger vid valet i februari 1936. ”Jag fruktar därför att vänstern hyste lika liten respekt för den parlamentariska demokratins regler som högern”, skriver historikern Antony Beevor. Dessutom fanns det en likhet med den ryska revolutionen; kommunisternas fasta föresats att eliminera sina allierade på vänsterkanten när kampen mot högern väl var vunnen.

Tack vare högkonjunkturen inom handeln under första världskriget hade Spanien världens fjärde största guldreserv, 635 ton guld. Betalningen för sovjetiskt bistånd blev guldreserven och silvret i Banco de España. Den spanska republiken sände 518 miljoner amerikanska dollar i guld till Moskva. När den nyheten läckte ut kollapsade den republikanska pesetan på valutabörsen och miste på en månad halva sitt värde.

Under inbördeskriget köpte republiken vapen även från Nazityskland som var general Francos viktigaste bundsförvant. Forskning utförd på senare tid har visat att det man länge har misstänkt var att generalöverste Hermann Göring, delstaten Preussens konseljpresident och Luftwaffes chef, sålde vapen till republiken samtidigt som hans egna män stred för Franco.

Efter 1990-talet kunde författare och forskare ta del av tidigare hemliga arkiv i Moskva. Det betydde också att historiker kunde få en inblick i Sovjetunionens inställning till spanska inbördeskriget och den internationella brigaden. 1991 och 1992 började arkiven att öppnas.

I Stalins dokument som det hänvisas till i den mycket läsvärda boken España Traicionada Stalin y guerra civil, utarbetad av historikern Ronald Radosh, översättaren Mary R. Habeck och Grigory Sevostianov framkommer det att de skandinaviska frivilliga i spanska inbördeskriget beskrevs som ”slödder”. Vilket framkommer i det dokument nummer 70 som den ryske generalen Karol Sverchevsky (känd som Walter i Spanien) skrev 14 januari 1938.

Stalin ansåg att det spanska inbördeskriget var laddat med revolutionära möjligheter. De arbetande klasserna, väpnade för den republikanska regimens försvar, kunde tänkas göra ett försök att återupprätta en proletariatets diktatur, kommunisk eller anarkokommunistisk, som Isaac Deutscher skriver i den politiska biografin ”Stalin”.

Under en tid utmärkte sig Ryssland genom sin non-intervention i Spaniens affärer, men Stalin kunde inte framhärda i denna hållning. Stalin invecklade sig i motsägelser som drev honom att från Kreml föra ett inbördeskrig inom det spanska inbördeskriget. De extrema spanska anarkisterna och anarko-syndikalisterna retade sig på kommunisternas orevolutionära taktik.

Stalin undertryckte ortodoxa vänsterelement vilket var ett villkor för Sovjets ammunitionsleveranser till de röda. Stalin sände förutom militära instruktörer, även agenter ur sin politiska polis, experter på kättarjakt och utrensningar till Spanien och dessa upprättade sitt privata skräckvälde bland de republikanska trupperna. Stalin satte Vladimir Antonov-Ovsejenko, före detta trotskisten och hjälten från 1917 till ledare för utrensningarna i Katalonien. Det var den gamle bolsjeviken som hade lett stormningen av Vinterpalatset och som sedan blev generalkonsul i Barcelona.

”Den konservativa opinionen i Västeuropa, som saknade allt intresse för den spanska vänsterns interna utrotningskrig och stod oförstående inför Stalins taktiska krumbukter, utnämnde Stalin till överste revolutionshetsare”, skriver Isacc Deutscher.

Stalin hade planer på att Spanien skulle bli en kommunistisk stat. Men de anarkister, socialister, frivilliga och annat ”pack”, ”slödder” eller ”avskummet”, som Stalin beskrev dem, var inte mycket värda. Stalin gottade sig åt tanken och såg att Spanien kunde bli en staliniststat vid inloppet till Medelhavet. Hans mål var att upprätta en regim som gick Moskvas ärenden och man lät infiltrera de internationella brigaderna under kriget.

När den förste sovjetiske ambassadören Rosenberg fällde sin kommentar om att avskummet alltid steg upp till ytan i revolutionstider underlät han att tillägga att sovjetiska hemliga polisen sedan skummade av mycket av det. Angloamerikanska historiker har framställt Juan Negrin, premiärminister för republiken mellan maj 1937 till mars 1939 som agent åt Sovjet. Premiärministern tillika socialistiske doktorn från Kanarieöarna hade nämligen en rysk fru.

Och generalen Vladimir Goriev rapporterade till Moskva: ”En kamp mot anarkisterna blir helt oundviklig efter segern över de vita. Denna kamp kommer att bli mycket hård”. Tidningen Pravda tillkännagav att ”utrensningen av trotskistiska och anarkosyndikalistiska element kommer att verkställas lika handlingskraftigt som i SSSR”.

”En auktoritär, förmodligen öppet kommunistisk vänsterregering skulle ha gjort den spanska republiken beroende av Sovjetunionen och försatt den i ett läge liknande det som ända fram till 1990 rådde i folkrepublikerna i Centraleuropa och på Balkan”, skriver Antony Beevor.

Den ryske författaren och Nobelpristagaren Alexander Solzhenitsyn som också var ögonvittne till det totalitära barbariet i Sovjet, sa till det spanska folket i samband med en tv-intervju i mitten av 1970-talet att de inte visste vad en diktatur är för något.
När andra världskriget väl var över utfärdade Franco den 17 juli 1945 en rättighetsförklaring (Fuero de los Españoles) som fastställde spanjorernas medborgerliga fri- och rättigheter och som dessutom beviljade en allmän amnesti åt politiska fångar från tiden för inbördeskriget. För dem som inte sympatiserade med Francoregimen var det nationalistiska Spanien egentligen inget annat än ett öppet fängelse.

Till slut några ord om de internationella brigaderna och hur berättelserna om dessa kom att förvrängas i många avseenden, delvis därför att man av propagandaskäl ville framhäva deras betydelse, vilket ledde till att deras insatser överdrevs på ett orimligt sätt i förhållande till de spanska förbandens. I dokument 70 från den 14 januari 1938 rapporterar ryske generalen Karol Sverchevsky till Sovjet att Spanien hade 200 brigader medan det endast fanns fem internationella brigader.

Första intrycket var att de internationella brigaderna bestod av intellektuella idealister ur medelklassen. Verkligheten var att den intellektuella minoriteten hade nyhetsvärde, den var vältalig och hade efter kriget lätt att komma i kontakt med förläggare. ”När dessa idealister med sin behagliga medelklassbakgrund sedan blev desillusionerade av kommunismens realiteter bidrog de dessutom till etablissemangets mest älskade ledmotiv: rebellisk ungdom som kommer till insikt om sin villfarelse”, skriver Antony Beevor.

Även efter inbördeskriget fortsatte republikens anhängare att ägna sig åt gerillakrigföring i Spanien. 1944 utarbetades en tudelad plan i att ”återerövra” Spanien. Republikens gerillaförband var aktiva fram till 1955.

Som Antony Beevor mycket träffsäkert poängterar i sin bok är aldrig historien speciellt prydlig. Så är det även med Spaniens historia. Antingen den handlar om Columbos upptäckt av nya världen och plundringen som följde.

I spanska inbördeskriget finner man motstridiga övertygelser, grymhet, givmildhet och egoism, skenheliga diplomater och ministrar, svikna ideal, politiska manipulationer men också tapperhet och vilja till självuppoffring hos dem som stred, oavsett på vilken sida det var.

I spanska inbördeskriget fanns två sidor som bägge var villiga att ta till vapen. Låt oss inte glömma det.
Källor: Intervjuer, España Traicionada Stalin y guerra civil, 40 preguntas fundamentales sobre la guerra civil av Stanley G. Payne, El colapso de la república av Stanley G. Payne, Spanska Inbördeskriget av Antony Beevor, ”Franco para antifranquistas” av Pío Moa, Stalin av Isaac Deutscher. Instituto Nacional de Estadística.