Det måste sägas på en gång – jag har oerhört mycket att tacka Ulf Lundell för. När min Iréne efter 20 år rövades bort från mig av den där djävulska cancern var det Ulf Lundells låtar som höll mig sällskap i mörkret. Inte i första hand som uppmuntran och tröst, men som en jämnårig som förstår vad det innebär att förlora en kvinna man älskar, som förstår helvetet man går igenom – och som kan uttrycka den förtvivlan i ord man själv inte kan Av Anders Olow
Jag känner inte Ulf Lundell och han inte mig, men ändå, jag känner honom och han mig. När jag förlorade min Iréne var det för alltid, när Ulf Lundell skriver och sjunger om förlorade kvinnor är det kanske mer tidsbegränsade perioder, vad vet jag, men han har en förmåga att formulera det motsägelsefulla och samtidigt harmoniska förhållandet mellan man och kvinna som ingen annan i vår generation. Ibland vemodigt, ibland förundrat, någon gång förbannat, alltid naket.
Håkan Lahger är en annan jämnårig. Journalist som bland annat startade Schlager, rocktidningen som handlade om den musik som var schlagerns motsats. Han var med under proggtiden och har skrivit en insiktsfull bok om den tiden, nu ger han sig i kast med att plocka isär Ulf Lundells kanske mest omtalade skiva. En bok om en enda skiva – Den vassa eggen. En bok om den resonansbotten ur vilken hela skivan uppstår. Varje textrad, varje not och ackord speglar ett inre liv – tiden för Ulf Lundells första skilsmässa.
Håkan Lahger skriver med en bestämdhet och övertygelse som man inte säkert vet vad som är researchat och vad som är självupplevt. Men han är journalist, så man får förmoda att han också är både lyssnaren och iakttagaren som förmår berätta vad han hör och ser.
Den vassa eggen görs 1985, samma år som Bruce Springsteen är i Göteborg med Born in the USA och vi som var där hoppar sönder Ullevis fundament. Ulf Lundell var också där och lyssnade. ”I mitten av 80-talet är Bruce Springsteen en politiskt mycket tydlig artist”, skriver Lahger, ”Ulf Lundell å sin sida är också tydlig men han sysslar inte med politik. Han är upptagen med att ta det gamla uttjatade pojke möter flicka-temat in i en ny dimension. In i en vuxen dödsdans där August Strindberg tar Chuck Berrys plats”.
Ulf Lundell är en som bär fram texter. För honom är texterna viktigare, det är inte hans sångförmåga som är intressant, det är vad han förmedlar.
Har George Brassens en sångröst? Bob Dylan?
Titta bara på intervjuer med Lundell – han verkar besvärad, skruvar på sig, skrattar generat, stryker sig över håret, och ger ofta bara utkast av tankar till svar.
Håkan Lahger drar paralleller mellan August Strindberg och Ulf Lundell. Om människan som lämnar ut sig själv så totalt, om rastlöshet och ångest, om kärleken till kvinnan, men också om rädslan att bli instängd. Om att längta ”ut på vägen igen” till det nya när man har det trygga, och att längta till det varmt ombonade när man är där ute ensam.
Ulf Lundell kan inte separera livet från konsten. Konsten får rätta sig efter livet. Det är där han på gott och ont blir vår tids August Strindberg. Lundell kan lika lite som Strindberg hålla tillbaka sina privata känslor och därför blir han så omåttligt älskad och hatad på samma gång.
Den Vassa Eggen är ett kollektivt verk. Vi får följa musikerna som ska tolka demoinspelningarna på kassetterna, där Ulf Lundell bara har gitarr och sin röst.
Vi får insikt i hela den bild som är Ulf Lundell trots att han själv knappt är närvarande och är han det så är han mer eller mindre berusad – dygnet runt. Ulf Lundell super.
Och ändå lär vi känna honom mer tack vare musikernas slit med att tolka honom – det är den arbetsprocessen vi får följa.
”Det är för mycket och för starkt. Det är för personligt och för osmält. Det gäller Ulf Lundells böcker såväl som hans skivor. Säger de som inte står ut med honom. De som älskar hans konst känner just i detta överflöd av känslor och ord en stor närhet till honom och förståelse för vem han innerst inne är. Och för vilka de själva är”, skriver Lahger.
Lahger träffar så rätt. Han är ännu en som förmår formulera det som man så gärna önskade att man själv kunde formulera. I sin story om Den Vassa Eggen gräver han förvisso samtidigt ur sitt eget liv: ”…jag satt och grät tyst till Den Vassa Eggen. Äntligen kände jag mig förstådd, sedd på ett sätt ingen sett mig och mitt liv tidigare. Mycket mer kan man inte begära av konsten”.
Lahgers bok om Ulf Lundells kreativa kaos, som är bokens undertitel, har förstärkt och utökat min samhörighet med Ulf Lundell, även om vi inte alls känner varandra. Och ändå… Utan Lundell hade mitt liv varit betydligt fattigare. Han hjälper mig fortfarande, tio år efter förlusten av Iréne.
