Svenska Magasinet har varit i Sverige och träffat en av våra främsta guldolympier. Tore Sjöstrand vann 3.000 meter hinder vid OS i London 1948. Vid 85-års ålder är Tore fortfarande i god form, smärt och spänstig, 76 kilo, tre kilo mer än när han hyllades som guldolympier i London 1948. Av Ola Josefsson

Han föddes i den lilla kyrkbyn Danmark utanför Uppsala 1921. Pappan ville inte veta av honom och han blev kallad ”horunge” i skolan. Han fick bo hos sin farfar och farmor Anna Lind, som fött 15 barn. Från fjorton år, och efter sex års folkskola, fick Tore klara sig själv. Revanschen skulle komma.
Som tonåring hittade han Olympiaboken från 1936. Bilden på den nordiska trion på 5.000 meter, Lauri Lehtinen, Finland, silver, Gunnar Höckert, Finland, guld, Henry ”Kälarne” Johnsson, brons, inspirerade den 15 år gamle springschasen att börja satsa på idrotten. Från den stunden fram till OS-guldet 1948 bokfördes vartenda rekord, varenda tävling, varenda träningsmeter antecknades.

Tolv års hård träning
Det tog Tore tolv år att bli olympiamästare, tolv år av hård träning, disciplin, utan tränare, utan tränings- eller kostråd.
-Varje meter jag sprang antecknades. Från den 1 oktober 1947 till den 1 oktober 1948 sprang jag 1.000 svenska mil. Det blir tre mil om dagen. Under några år sprang jag tre varv runt jorden. Löparglädjen och naturen är det finaste som finns.
Tore tävlade 1948 ut, sen var det slut.
-Jag hade gjort mitt, jag nådde mitt mål i London.
Han lyckades med det som världsstjärnor som Gunder Hägg och Arne Andersson inte lyckades med, att ta OS-guld.
-Gunder Hägg sa att han skulle kunna byta bort sina 15 världsrekord om han bara fick ett OS-guld.

Tanken bakom idrott
Friidrott är en sport som ligger mig varmt om hjärtat. Friidrotten står för något som är tanken bakom idrott; vem som är snabbast, vem som hoppar högst, vem som hoppar längst och vem som kastar längst med kula, slägga eller spjut.
Som nioåring minns jag Anders Gärderuds fantastiska OS-lopp 1976. Sedan dess har vi saknat svenska medeldistanslöpare högt upp i resultatlistorna. Därför är det så fantastiskt roligt att studera hinderfinalen på 3.000 meter från London-OS 1948 med svenskar på de tre första platserna; Tore Sjöstrand, Erik Elmsäter och Göte Hagström.

När händer detta igen?
-Det är andra tider nu. Nu ska barn och ungdomar skjutsas till träningen. Då sprang vi till träningen… och fortsatte att springa, det handlade om löpning hela tiden. Det ska mycket till om Sverige ska få fram en medeldistanslöpare i världsklass.
Tore Sjöstrand följer friidrotten och gläds över varje svensk framgång. Han var inbjuden till sommarens EM-fest i Göteborg och det händer att han är prisutdelare vid svenska mästerskap.

125 kronor i bidrag
Han fick 125 kronor i bidrag vid OS 1948. Overallen i blått och gult fick han låna. Resan till London tog tio dagar. Det var andra tider då…
Idrotten har gjort honom besviken, inte idrotten i sig själv, men inställningen till att nå resultat och framgång. Tidigare handlade det om äran i att vinna, nu för tiden kretsar det mesta kring pengar, agenter, sponsorer och otillåtna medel.
-Mygel och sprutor har inget med friidrottens grundideal att göra. Förr handlade det om kamratskap, nöje och självdisciplin. Samtidigt finns det många duktiga ledare och aktiva med en fin inställning.
Tore är medlem i IFK Växjö, samma klubb som Carolina Klüft. Han talar sig varm om de svenska världsstjärnorna i friidrott. ”Carro”, Kajsa, systrarna Kallur, Emma Green, Holm och flera andra, är fina föredömen för barn och ungdomar, och fina föredömen behövs i vår värld.
-Kajsa Bergqvist, vilken tjej, hon gör sitt jobb på ett snyggt sätt, säger Tore om sin personliga favorit.

Materialsidan
Utvecklingen inom friidrott har gått rasande fort. Kanske är det på materialsidan som man ser de största skillnaderna sedan förr. När Tore vann på klassiska Wembley sprang han i ”blåa skor”, de som är lite äldre mins dem från lumpen, tillägger Tore. Då var underlaget kolstubb som ibland var utlagd på gräsmattor. Efter några varv var det ibland rena rama leråkern.
-Nu för tiden studsar de fram på löparbanorna, i fantastiska skor.

Solkusten
En av våra främsta olympier kom till Costa del Sol och Torremolinos första gången 1963. Men han fick ingen riktig smak för Spanien så i stället blev det ett fritidshus i Bari, Syditalien under 20 år.
-Torremolinos hade ett stort hotell och en villa kostade 40.000 kronor, men det blev Syditalien i stället, säger Tore Sjöstrand.
Tore talar sig varm om tv-programmet ”Solens mat”, som vi även har kunnat följa på SvT Europa under september och oktober. Ett ”hembakat” program om den goda italienska maten. Trots huset i Italien blev det tillfälliga besök på Solkusten för att hälsa på goda vänner.

Vurpa i snön
Efter OS-guldet i London 1948 utbildade han sig till fotograf för att sedan bli ägare till ett antal fotobutiker i Växjö. Färre än tio sjukdagar på 80 år vittnar om en beundransvärd hälsa och robust fysik. Skador har han i stort sett klarat sig ifrån förutom en vurpa i alperna på 50-talet.
-Bindningarna på den tiden var inte som dagens, de löste aldrig ut med resultatet att mitt ena knä vred sig efter en rejäl vurpa, minns Torre Sjöstrand, 85. Efter alla hår har benknotorna gått illa åt brosket i knäet.

Matchvikten
Han har ägnat sig åt löpning, kanot, simning, cykling, gymnastik och vattenpolo.
-Vattenpolo går väl mest ut på att vi ska försöka dränka varandra…, säger Tore och skrattar.
Han är äldst i gänget ”Vikingarna”, en grupp äldre herrar som träffas regelbundet för att bada bastu och spela vattenpolo…, han sköter sysslorna i hemmet sedan några år tillbaka då hustrun gick bort, och fixar på hus och sommarstuga.
-Jag försöker hålla matchvikten. Vikten säger allt om hur du mår, säger Tore Sjöstrand, 85, innan jag tar adjö till en av Sveriges främsta guldolympier.