Fest och stämning – eller fy och usch! Kärlek eller hat. Det finns inget som väcker så mycket känslor som tjurfäktning. En diskussion kring tjurfäktning blir i regel aldrig neutral eller objektiv. Det är antingen eller. Sol eller skugga. Liv eller död.
Jag har under en tid mött folk från båda sidor. Passionerade ”aficionado”, anhängare, älskare av corridas de toros, eller tjurfäktning och de som står på motsatt sida och kallar det äckligt, hemskt djurplågeri.
Svenska Magasinet har tidigare publicerat välskrivna texter om tjurfäktning. Tidningens tidigare chefredaktör Anders Olow och skribenten Britt-Marie Ekman har betraktat och berättat.
Nu gör vi ett nytt nedslag i det spanska kulturarvet eller La Fiesta Nacional. Med Las Fallas i Valencia i mars drar tjurfäktningssäsongen igång och följs av Feria de Abril i Sevilla. I maj månad pågår San Isidro i Madrid med tjurfäktningar på Las Ventas. Och så fortsätter det fram till oktober.
Under feriafestligheter är tjurfäktningen ett av de viktigaste inslagen. Som under ferian i Málaga i augusti på plaza de toro i Malagueta. Här rankas tillställningen som kategori 1, bland de bästa corridas de toros i Spanien.
Djur dödas
Låt oss först konstatera att djur dödas. Enbart vid livsmedelsjätten Campofrio i Spanien slaktas 6.000 grisar – per dag. På Djurens Rätts webbplats läser jag att på ett år dödas omkring 100 miljoner djur i den svenska livsmedelsindustrin. Deras upprördhet är lätt att ha förståelse för.
Sverige uppges ha världens bästa djurskydd trots att nästan alla grisar i Sverige lever hela sina liv inomhus på betonggolv och aldrig får komma ut. På sommaren har alla kor rätt att vistas utomhus under 2–4 månader, minst sex timmar per dygn, enligt föreskrifter. Lagar och paragrafer.
Många djur omfattas inte av betesrätten, som kalvar och tjurar. Det gäller också nästan hälften av korna i mjölkindustrin som inte får någon motion eller möjligheter till sociala kontakter. I genomsnitt får en ko i mjölkindustrin leva i fem år innan hon dödas. Man kan heller inte skilja mjölk- och köttindustrin från varandra eftersom 60-70 procent av nötköttet i Sverige kommer från djur inom mjölkindustrin.
Vad har då Sveriges livsmedelsindustri med tjurfäktning att göra?
Låt oss vända på resonemanget. Tjurfäktning är också historien om 500.000 hektar betesmark som underhålls av avelstjurar, nödvändiga i en hel ekologisk kedja. Kreatur som lever i sin frihet i fyra år, oändligt långt från trånga bås, slakterier och stress. Den europeiska uroxen är utdöd sedan 1600-talet. Den romerske kejsaren Julius Caesar sade en gång att de här tjurarna nästan var lika stora som elefanter. ”Stor är deras styrka, och stor är deras fart”, skrev Caesar. Den iberiska vildtjuren lever tack vare selektiv uppfödning av tjurar till tjurfäktningar.
I en välskriven text i Svenska Magasinet för en del år sedan berättade Britt-Marie Ekman att 2007 ansåg sig mer än 70 procent av spanjorerna vara ointresserade av tjurfäktning. Tre år senare förbjöds tjurfäktning i Katalonien. Då hade det varit förbjudit på Kanarieöarna sedan 1991.
Tjurfäktningens vara eller inte vara har diskuterats under lång tid. Redan 1567 kom en skrivelse från dåvarande påven att de kungar och potentater som gav tillstånd till tjurfäktning skulle bannlysas och de som dog på arenan utan att få sista smörjelsen inte fick begravas i vigd jord.
Kung Filip II såg till att allmänheten inte fick ta del av påvens beslut, för hur skulle man kunna fira kungliga bröllop, födslar, dop, utländska statsbesök segrar och fördrag utan tjurfäktning?
Nästa påve, Clemens VII, tog tillbaka förbudet, och med benskydd fortsatte matadorerna sitt värv fram till 1726, då regler och mode skapades i Ronda av Pedro Romero och Joaquin Castillares.
Det är dessa regler och klädkoder vi ser i dagens tjurfäktning. Den består i regel av tre matadorer som inom två timmar möter sex tjurar som lottas ut till dem. Föreställningen är ett drama i tre akter där picadorer, banderilleros och matadorer medverkar.
Det finns mängder av gamla målningar tusentals år gamla som visar människor som mött tjurar, frivilligt och ofrivilligt. I det 4.000 år gamla mesopotamiska eposet Gilgamesh dödar hjälten en tjur med sitt svärd.
En väggmålning från Knossos på Kreta visar en man som svingar sig över en tjur. Västgoterna (415-711) tränade brottning med tjurar, morerna nedlade tjurar från hästryggen med lansar, och efter 1492 blev det adelns sätt att visa sitt mod. Vid de stora festligheterna ökade antalet tjurfäktningar. 25 tjurar kunde då dagligen dödas.
Föreställningarna hölls i regel på stadens plaza mayor, Stortorg, innan särskilda arenor byggdes. Populariteten ökade när byar och städer arrangerade tjurfäktningar i samband med lokala fester.
I Ronda finns Spaniens äldsta fortfarande använda arena som invigdes 1782. Plaza de toros de La Malagueta i Málaga invigdes den 11 juni 1876, Las Ventas i Madrid 17 juni 1931.
Under 1800-talet gav tjurfäktning god avkastning. Kyrkor, kloster, vägar och broar renoverades med pengar från tjurfäktningen.
1808 behövdes sadlar till ryttare mot Napoleons trupper och pengarna till dessa sadlar kom från tjurfäktning. 1829 gick pengar till att hjälpa jordbävningsoffer. Även koleradrabbade, krigsinvalider och översvämningsoffer fick hjälp via tjurfäktningspengar i slutet av 1800-talet. Kött från tjurarna delades ut bland fattiga och soldater.
Kompositörer, författare och filmare har lockats av det dramatiska. Hemingways besök i Spanien och böcker som ”Fiesta” och ”Döden på eftermiddagen” skulle bidra till ett ökat intresse för tjurfäktning. Med turistboomen från 1960-talet skulle tjurfäktning få en ny publik. Turister ansåg att en resa till Spanien utan ”nationalfesten” var ofullständig.
Så kom debatten mot tjurfäktning. Tjurfäktarmotståndare har vunnit mark och hänvisar till djurskyddsaspekten. Trots det finns det inget majoritetsbeslut i Spanien för att förbjuda tjurfäktningen då det klassas som spanskt kulturarv, patrimonio cultural, och sedan november 2013 är kulturskyddat.
Ständiga demonstrationer arrangeras mot tjurfäktningen. Den senaste tiden har vi sett motdemonstrationer av passionerade ”aficionados” till försvar för frihet och tjurfäktningar.
Den 13 mars 2016 arrangerades en stor manifestation då 20.000 personer tågade längs Valencias gator. Tjurfäktare som José Tomás, José Mari Manzanares, Morante de la Puebla och Enrique Ponce, kända uppfödare som Victorino, Adolfo Martín, Eduardo Miura och Benavent, politiker, föreningar och klubbar samt ”aficionados” krävde frihet och respekt vid denna historiska protestmarsch mot att inskränka tjurfäktningens rättigheter.
På en stor banderoll stod det att läsa ”Tjurar, kultur, rötter och frihet för ett folk”. Matadoren Morante de la Puebla sa i en intervju för nyhetsbyrån EFE:
– Vi måste göra oss synliga och visa att vi är stolta över tjurfäktning. Vi har ingenting att dölja, vi är fredliga människor. De som är emot oss, ”los antitaurinos”, vill bara förolämpa oss och kallar oss för gammelmodiga Franco-anhängare. Det är den bilden de har i huvudet.
– Detta är kulturhistoria och jag ogillar skarpt när jag får höra att mina far –och morföräldrar med passioner för tjurfäktning var onda och grymma. Många intellektuella och konstnärer ser i tjurfäktningen en universell skönhet och värde, sa Enrique Ponce när han läste upp en manifest.
– Vi förkastar krig, utnyttjande av barn och ojämlikhet. Vi gråter när vi ser massgravar och flyktingar som flyter iland döda. Det är mycket brådskande problem som bör prioriteras av myndigheterna.
