För en tid sedan skrev jag om valpens resa genom sin första tid i livet, följt av den ofta händelserika tonårstiden. Bitande, trots, drag i kopplet, rymningar. “Have faith”, brukar jag säga till mina kursare med tonårshundar. En vacker dag har de passerat den tuffa tiden och den enklare vuxenhundsvardagen har blivit rutin. Plötsligt känns den jobbiga tonåren som något som hände i en helt annan tid. Även om det var ifjol.
Av Stina Lundin e-post: stina@ccbreeding.com
Mindre raser mognar oftast tidigare, såväl i det fysiska som i mentaliteten. Tikar är oftast tidigare än hanar. Vissa större raser mognar inte förrän vid tre till fyra års ålder medan småhundarna kan betraktas som vuxna innan två år fyllda. Vissa beteenden eller benägenheter från tidigare livserfarenheter följer med in i vuxenlivet. Absolut!
En typisk sådan benägenhet är sådant som hunden hittat på själv, till exempel hitta hål i staketet eller hoppa över det och springa efter grannens katt. Beteenden hunden själv klurat ut sitter oftast kvar djupare än annat vi lär den.
En annan aktivitet som ofta följer hunden genom livet är att tugga. Men från att tugga på allt, allt, allt, hoppas vi hundägare att det i framtiden duger med smarriga tuggben, kanske lite pinnar och leksaker därtill. Eller hur? För visst är jag inte den enda med söndertuggade stolsben, strumpor, pennor och lister? Behöver jag nämna att min sopkorg bor i en hundbur?
Många vuxna hundar har heller inte bråttom upp på morgonen längre, kanske räcker nu tre rastningar om dagen. Men den vuxna hunden har också kommit in i en fysisk mognad vilket innebär att kroppen vuxit färdigt, leder och skelett är inte längre lika mjuka, och rasrelaterade hälsoproblem gör eventuell debut. Ett klassiskt exempel är höfter och armbågar som på röntgen under uppväxten kan se katastrofala ut, men växer sig perfekta till tvåårsåldern.
Hälsoproblem hos hund är oftast rasrelaterade. En ras har benägenhet att utveckla vissa åkommor, de kan även te sig olika mellan olika raser, även om sjukdomen är densamma. Myten om den friska hunden, blandrasen, är ett intressant fenomen när det kommer till rasrelaterade hälsoproblem. I genetiken blir 1+1 aldrig noll, utan samtliga åkommor vardera ras bär på kan dyka upp hos individen. I de fall det är möjligt, är det därför bra att ha en idé om vilka raser som finns bakom ens blandrashund.
Detta gäller i synnerhet de populära pudelkorsningarna med tanke på att det finns fyra olika sorters pudlar och de har olika typer av hälsoproblem och mentalitet. När blir hunden gammal då? Det brukar sägas att hunden blir senior omkring sju till åtta års ålder. Det är dock som med allt annat gällande hundar individuellt, en storvuxen ras som blir fysiskt vuxen omkring tre års ålder kanske har en genomsnittsålder på åtta år. Men generellt sägs att hunden från ca sju års ålder mår bra av tillskott som motar till exempel artros i grind. Även den gamla hunden behöver sin motion, mentala stimulans och tycker ofta det är väldigt roligt att gå på kurs eller andra aktiviteter. Men den mår också bra av exem- pelvis nyponpulver, glukosamin, grönläppad mussla, laxolja och ett dietfoder anpassat för äldre hundar. Den seniora hunden är också en hund på väg in i ålderdom. Jag tror många håller med om att den åldrande hunden kan vara en väldigt bestämd individ.
Många utvecklar dessutom “selektiv hörsel” och struntar i vad vi människor säger. Det här är den mest charmiga åldern jag vet!
Jag brukar säga att den gamla hunden, den tjänar man. Det kan handla om att piffa till kudden hunden ligger på (en självklar plats för den åldrande hunden), eller att ge upp sin egen. En blick från den åldrande hunden kan säga mer än tusen ord. Borta är oftast hyssen, fram kommer divalaterna.
Men jag är mer än gärna “betjänt”, “hiss”, “chaufför”, “kock”, “städare”, “möblerare”, “hämtare” och “bäddare” åt min åldrande pälskling. Vill du vara betjänt åt din åldrande vovve på kurs kan jag tipsa om höstens kurser som drar igång i september.
Håll utkik!
